En långpromenad för att ta farväl av den här tiden i Istanbul

...och så var det bara en dag kvar. Så jag beslöt att avsluta resan såsom jag startade den för tre månader sen. Jag tog en promenad från lägenheten i Tepebaşı, vandrade via Galata ner till Karaköy och sedan vidare över Galatabron till Eminönü. Men på vägen hann det hända grejer: som vanligt i den här staden. Man behöver då aldrig ha tråkigt. I Karaköy finns gott om restauranginkastare och det finns en som kämpar hårdare än de andra, oj va ihärdig han är. Denne kypare mötte jag redan för två år sedan då jag var i Istanbul för allra första gången. Då var det november och jag hade den dagen träffat Reza från Iran och tillsammans hade vi utforskat Istanbul. Så idag precis som då ville han bjuda på en çay - och varför inte? Visst, det är ett försäljningstrick men vem tackar nej till en gratis äppelte intill Bosporen. Inte jag i alla fall. Så där satt jag en stund och filosoferade och småpratade lite med kyparen och hans kollega och smuttade på ett, enligt mig, perfekt elma çayı. Sen gick jag vidare mot Eminönü - med Balık ekmek som mål. Jag valde samma ställe som för tre månader sedan men den här gången var det mycket roligare för nu kunde jag prata turkiska med gubbarna. Det är så roligt att prata turkiska ute för man blir alltid så glatt bemött och de börjar alltid skoja och skratta för de tycker nog det är rätt lustigt. Den här gången satte jag mig där på en bänk och tittade på Yeni Camii (Nya moskén) medan jag slukade min älskade fiskmacka. Bredvid mig kom en man och satte sig och när jag tittade upp mot honom önskade han mig: Afiyet olsun (Smaklig måltid). En sådan liten sak, men det gör en så glad! Och det är vardag här i Turkiet. Värme.

På vägen tillbaka hade solen gått ner och Bosporenbron börjat sitt ljusspel, så jag stannade till en stund på bron, njöt av utsikten och mumlade tyst: "Istanbul, jag glömmer dig aldrig" Hihi! ;D
Sedan gick jag vidare i sakta mak och kom åter att tänka på hur många dofter det finns i den här staden. Söta dofter från vattenpipor, stekt färsk fisk, kebaber av alla de slag och så havsdoften från Bosporen. Det är något jag kommer att sakna, alla dofter. Även om alla odörer inte är av positivt slag så hör ju även de till Istanbul.
Där på bron kom jag att tänka på ett café jag besökt i Galata där man har utsikt över Istanbul; från Bosporenbron, över asiatiska sidan, till Sultanahmet med Aya Sofya och Sultanahmet moskén och kände instinktivt att där måste jag avsluta kvällen med en çay. Så blev det, och i trapphuset träffade jag två artiga turkar som jag växlade några ord med för de tyckte att det var lite elakt av de tre före mig att inte låta mig åka med dem i hissen för det stod ju faktiskt 4 kişilik (för 4 pers) på hissen. :) Sedan tjuvlyssnade jag lite på vad de pratade om för att öva min hörförståelse lite (perfekt att kunna skylla på det)..

Vid 22 bar det av tillbaka mot lägenheten men jag var sugen på nåt sött och som en skänk från ovan dök en liten Turkish Delights butik upp vid min vänstra sida. Det blev ett litet paket med olika smaker av Lokum. Å det är ljuuuvligt, den där första tuggan, när man känner hur den bara smälter i munnen och alla smaker dansar schottis på tungan - slurrrp! Det är njutning det. Slutet gott, allting gott. För tre månader sen avslutade jag kvällen på exakt samma sätt - med en liten påse färska Lokum på vägen hem. Efter det har det inte gått lika bra att få tag på fräscha men ikväll, på avskedspromenaden, då var de helt perfekta! Vilken tur!

Om ni tyckte det var roligt att läsa om mina turkiska historier kommer det mera till hösten, men då kommer det att handla om Ankara...

Okuduğunuz için çok teşekkür ediyorum. Kendinize iyi bakın, biraz sonra Isveç'te görüşürüz!
Jag tackar så mycket för att ni har läst. Ta hand om er, snart ses vi i Sverige!

Annorlunda upplevelser i Alanya

Ja, det här blir väl kanske det sista inlägget för just den här Istanbulbloggen. En vecka exakt återstår. Tre månader har svischat förbi och sammanfattningsvis har det varit en otrolig upplevelse och jag har lärt mig så mycket om den turkiska kulturen och även hur man klarar sig ensam i en mångmiljonstad.

Igår kom jag hem från en 9 dagars tripp i Alanya. Det mest intressanta på den här resan är att jag träffade en jätteintressant man som jobbade på restaurangen mittemot mitt hotell. Vi spelade lite schack och pratade om livet. En dag frågade han om jag ville träffa hans fru och barn och jag tackade ja direkt. Morgonen därpå kom lillflickan Aysenur in till staden för att hämta upp mig. Vi tog en dolmus till Kestel - en liten by 2km utanför Alanya stad. Väl framme fick jag ett varmt och blygt välkomnande av mamman, Gül. Jag försökte på stapplande turkiska att få fram några frågor, egentligen hade jag så mycket jag ville fråga om och det finns nog inget mer frustrerande än att inte kunna uttrycka sig.
Vi åt en god frukost på äkta turkiskt vis - på golvet - och allt var antingen hemmagjort eller plockat direkt från trädgården. Färska tomater, paprikor, gurkor och hemmagjord Yufka (som tunnbröd fast supertunt). Jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt eller hur mycket jag skulle äta så det blev lite pinsamt. Fast ändå inte, jag kände att tystnaden och mitt fumleri inte gjorde så mycket, det är ju lite det som är tjusningen också på nåt vis. Jag hade ju ingen aning om den här matkulturen. Efter frukosten bar det av till moskén och Aysenurs koranskola. Åh vilken härlig upplevelse! Läraren Serife var en energisk och underbar karaktär. När hon virade sjalen om mitt huvud sa hon hela tiden: Ne tatli, ne güzel! (vad söt, vad fint!) Jag antar att det inte var varje dag dom fick sätta på en sjal på en utlänning så det var nog lika spännande för dom som för mig. Barnen var såå söta! De satt och tisslade och tasslade och tittade på mig. Å vad duktiga de var! De läste suror på arabiska och jag var så imponerad. Jag sa det till mamman och då sa hon: men arabiska är inte svårt egentligen. Hmm, okej, om du säger det så. :) Efter skolslutet pratade vi lite med Serife och hon ville bjuda över oss till hennes hem senare på kvällen. Med det bestämt hoppade hon lite tufft upp bakom sin man på moppen och så körde de iväg hemåt. Jag, Gül och Aysenur gick vidare till deras hem.

Kestel är en liten by långt ifrån allt vad turism heter. Det enda ljudet man hörde var från någon som hamrade längre bort, en tupp som gal utanför och Ezan som ekade mellan bergen då och då. Deras hem hade en ljuvlig atmosfär. Lugnt och stilla. Några få möbler. Fönster som tog upp största delen av vardagsrummets väggar med skira gardiner som fladdrade i vinden. Där satt jag i soffan och kände hur jag blev mer och mer avslappnad och jag antar att Gül såg det för hon hämtade en kudde till mig och lade sig också, sen somnade vi hihi. Jag kände mig så trygg där, helt otroligt.
Med ny energi en timme senare gick vi upp till grannen och åt och drack te. En kvinna vid namn Hacer bodde där med sin son Yahya Kemal (ett riktigt sött litet busfrö) och sin mamma som var en söt gammal gumma som tappat största delen av hörseln och det här hade jag så roligt åt att jag fick bita mig i läppen för att inte börja skratta. Det var bara en sådan komisk situation, precis som en film. Lilla gumman satt där i soffan och beklagade sig och sa Ee?! om allting och Hacer, som är en kvinna med humör, fick ta om allting två gånger. Och andra gången var alltid rösten några snäpp högre och några snäpp mer irriterad. Men mitt i allt det här så kände man en sådan värme. Atmosfären var så uppsluppen och jag antar att jag nog skulle kunnat somna där med haha!

Sen gick vi vidare mot Serifes hus och det var en otroligt vacker promenad uppåt mot bergens fot. Vi passerade bananplantager och hade hela tiden en vacker utsikt mot havet. Väl framme visade det sig att Serife bodde intill en moské för hennes man var imam. Så vackert, och så tyst. Här hördes bara ljudet av sikadorna och smågrabbarna som spelade fotboll intill. Så när det var dags för Ezan vände jag mig mot bergen och bara slöt ögonen och lyssnade. Magiskt!
Intill deras gård växte pinjeträd så jag och Aysenur samlade några stycken. Hon hade visat mig pinjeträd i en botanisk encyklopedi hemma tidigare och var så exalterad över att det fanns ett uppe hos Serife som hon skulle visa mig.

På kvällen åkte Aysenur och Muhammed (sonen) med mig intill stan och vidare till pappans restaurang. Vilka kontraster. Barnen satt storögda och såg hur tjejer i tonåren, med ibland inte mer än en tråd på kroppen, gå förbi. Och känsliga jag ville bara sätta dom på första bästa dolmus hem till Kestel och säga: Åk aldrig mer hit! Men jag tror dom tog det bättre än jag för Aysenur muttrade bara något lite skrattandes för sig själv och vi himlade lite med ögonen mot varandra.

Två dagar senare var jag bjuden dit igen. Den här dagen kom det fler barn på besök och de fnittrade blygt och frågade saker. Vi satt på balkongen och Gül försökte lära mig arabiska eftersom hon tyckte "det var så lätt" men hennes elev var dock hopplös. Helt plötsligt började hon förhöra mig på bokstäverna och jag var tvungen att börja skratta. Det jag minns idag är Elif och Lamelif, men jag har ingen aning om hur dom ser ut hihi. Vackert är det i alla fall. Den här dagen fanns hemmagjorda vindolmar på menyn och det var helt utsökt! Senare kom Hacer ner och jag fick vara med när de gjorde kakor. På eftermiddagen var barnen som svenska barn på julafton. De sprang runt med myror i kroppen och undrade när det egentligen var dags att gå ner till havet. Och det undrade jag med kan jag säga. Trodde det skulle bli en heldag där men turkiska familjer går vanligtvis inte ner förrän på kvällen. Så vi fördrev tiden med Beştaş (Femstenar) som barnen lärde mig. Det ska vi spela när jag kommer hem Filip, Ludde, Sofia och Carl! Ja, vuxna får också vara med, det är riktigt skoj!
Vid sextiden var det så äntligen dags för havet. Och jag förstod ganska snart att storleken på vågorna var av stor betydelse för det var ett hett samtalsämne. Och när vi kom över krönet och såg att vågorna stod som väggar var besvikelsen påtaglig. Men vi badade ändå allra närmast stranden och vilket liv det var! Mammorna skrek på sina barn och jagade ifatt dom när de kom ut för djupt och verkade vara arga. Men jag undrar om inte det där är lite spel också för att försöka få nån sorts pli på barnen för det syntes att de samtidigt verkade ha riktigt roligt. En utav kvinnorna föll i vattnet och då tänkte jag: nu bryter det nog löst, men hon bara skrattade och blev sittandes där med ett leende.
Sen skulle vi skiljas åt och vilket kram- och pusskalas det blev. Aysenur tog mycket kontakt med mig under de här dagarna och jag såg att hon tittade länge innan jag skulle åka. Det var jobbigt.. Jag blev så rörd över de här människomötena att det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Men nu har jag familjens adress och vi ska brevväxla. Ett perfekt sätt för mig att öva på turkiskan också. Jag tänkte så mycket på min egen familj under dessa dagar. Jag tänkte vad spännande det hade varit för Filip, Sofia, Ludde och Carl att få se hur de här barnen lever. Jag berättade om er, barnen, för Muhammed och han lyssnade med stort intresse. Så vem vet, någon gång i framtiden kanske vi kan besöka mina nyfunna vänner ute i Kestel och spela Beştaş alla tillsammans hihi!

Utflykt till Pierre Loti och sagoberättande på turkiska

"Viiilken häärlig dag, nanananaa, nanananaa, nananaaaa!"

En låt jag alltid får på hjärna när dagen bara känns sådär helt klockren! Eller så kan man sjunga som Markus Krunegård: "Hela världen är så underbar!" Ja, just nu känns det bara så helt perfekt. Stoppa tiden någon, snälla! Igår mötte jag upp Doğan utanför Yeni cami (Nya moskéen) och vi åkte vidare till Eyüp, ett ställe längre uppåt Gyllene hornet. Där besökte vi Eyüp moskéen och eftersom Doğan är lärd som ett troll och väldigt engagerad berättade han passionerat historien bakom platsen. Eyüp är en plats muslimer vallfärdar till efter Mekka. Här ligger nämligen profeten Muhammeds vän begravd. Och framför graven såg vi många som bad. Bilder från platsen finns snart på Facebook. Sedan fortsatte vi med linbana till Pierre Loti. Pierre Loti var en italiens turkofil och egentligen är det ett kafé som är uppkallat efter honom här då han ofta besökte just det under hans vistelse här 1876. Oooo vilken utsikt! En helt fantastisk plats. Vi satt där ett tag och sedan fortsatte vi till Aksaray, som är känt för sina supergoda kebaber. Där mötte vi upp Doğans kompis, Mehmet, och sedan delade vi alla på en Karışık kebab - en mixtallrik med kyckling-, lamm-, urfa-, och adanakebab! Grrymt gott! Vi samtalade länge om Mevlana, Orhan Pamuk (och andra turkiska författare), turkiska filmer mm mm. Supertrevliga människor, dom där Doğan och Mehmet. :D Sen tog vi en promenad tillbaka till busshållplatsen och det bar hemåt.

I skolan har vi idag lärt oss formen "Jag hörde att../Jag fick reda på.." och denna form används även för sagor så vi fick välja en saga att berätta. "Det var en gång..." på turkiska är "Bir varmış bir yokmuş." Jag tog Den fula ankungen. Å va jag gillar den här kursen. Vi är bara 7 stycken och det är mycket konversation så vi interagerar en hel del med varandra och hjälper varandra så det blir otroligt många goda skratt. Jag kommer sakna alla har jag insett... Sen kom Anastasia (en kursare från Vitryssland) in genom dörren med ett stort paket från Yavuz pastanesi - det visade sig att hon fyllde 30 idag! En kort stund därefter knackade våran çaycı (mannen på skolan som står i kiosken och serverar te) på dörren och hade med sig en bricka med te till oss. Så vi sjöng "Mutlu yıllar sana" (Happy birthday), drack te och smaskade på en härlig tårta med choklad och caramelbitar i!

Ikväll ska jag, Michelle och Aurelie gå till en bar som har liveuppträdande med jazz och flamenco, nere vid Galataområdet. Ska bli super!
Idag har jag en hemmadag för den senaste tiden har jag varit ute hela dagarna och kvällarna så det har inte blivit av att tvätta och eller fixa oredan i rummet (rent allmänt är det svårt att hålla ordning i ett rum med bara en säng och två nattygsbord hehe..).

Tamam, sonra görüşüruz!

Faser

Den här resan har passerat några faser och varit en berg- och dalbana litegrann. I början handlade allt om anpassning till en ny omgivning och det kaos som råder här. Det var kallt som tusan och livet var inte alls särskilt lätt eller ett dugg som jag förväntade mig, men ljuspunkter fanns och de gjorde att man orkade kämpa på. Sen kom "anpassningsfasen" då allt började likna vardag och jag kände att jag hade koll på läget och nu.. nu har "semesterfasen" startat. Det är runt 30 grader varje dag och medelhavsljuset gör att livet är hur lätt som helst att leva och jag njuter till fullo! Kurs 3 är även mycket lugnare och jag har haft turen att hamna i en klass med supertrevliga människor och en helgalen lärare. Mehmet är en korpulent äldre herre som lär ut turkiska med hela sig själv som hjälpmedel. Han är en härlig karaktär och många är skrattanfallen som drabbat en under lektionerna.

Turkiskan börjar också lossna på riktigt nu, och det är så roligt! Kommer att tänka på engelskans "hilarious" vilket bäst förklarar känslan. Nästan så jag får fjärilar i magen, det är inte klokt. Jag får åka ut till Vallby och tvinga folk att prata med mig när jag kommer hem, jag har blivit beroende.

Har lärt känna en ny tjej i klassen - Michelle från Pittsburgh. Hon har introducerat mig för biolivet här i Istanbul och det är verkligen kanon för det är billigt (25-40 kr) och inte mycket folk eftersom det finns så många biografer att välja på och man kan öva turkiska samtidigt. Förra veckan var vi på Issiz adam ("den ensamma mannen" typ) - utan text - så det var en utmaning men vi lyckades tillsammans förstå sammanhanget. Den hade alla ingredienser som en turkisk film bör ha: dramatik, tragik, överspel, lite mer dramatik och lite mer tragik. Det var så gulligt, Peter i min klass är en man runt 60 och när han hörde att vi sett Issiz adam sa han: jag tyckte den var jättebra, det var nästan så att jag grät på slutet. Tycket det var så fint att han erkände en sådan sak.
Igår såg vi Körlük/Blindness och om den går i Sverige nu så ta chansen och se den, den är amerikansk så den borde gå där. En liten varning dock; den är makaber och väldigt otäck på sina ställen men budskapet är riktigt bra och slutet väldigt vackert. Den lämnar ingen oberörd.

Om 10 dagar åker jag till Alanya. Jag längtar, samtidigt som det också betyder att datumet för att lämna Istanbul kommer närmare. Det har gått så fort.. "har jag hunnit med allt, vad mer måste jag göra, njuter jag tillräckligt, hur ska jag kunna spara den här känslan" är frågor som kretsar i huvudet. Jag frågade min vän från Nargilekaféet, Doğan, idag om det är något jag missat och han sa en sak: att vara med om en morgon-Namaz. Så jag ska få följa med en tidig morgon vid 5-tiden till en speciell moské som ska vara väldigt vacker- Eyüp camii. Ska bli såå spännande! Som jag skrev förut så upplever jag att det är något speciellt med böneutropen på morgnarna och han berättade att för muslimer är det också så att morgonbönen är den mest speciella av alla fem.

Sonra görüşurüz! Vi ses sen!

Sommarens smärtor och Ezan

Sommaren är helt underbar - och smärtsam.. Sitter just nu med den konstigaste solbrännan nånsin som innefattar smalbenen, vänster sida av ansikte, hals, arm och hand. Underskattade solens styrka rejält igår när vi spenderade hela dagen utomhus i Üsküdar. Så idag får jag skylla mig själv, ha ont och skämmas. Det är ju inte direkt på modet att ha en plommonfärgad panna och vita spår efter solglasögonen. Eller två stoppljus nedanför knäna.
För att spinna vidare på temat sommar och smärtsamt så lyckades en ny liten myggvän smyga sig in under nätet inatt och bita mig i bl a ansiktet - för andra gången. Så just nu ser jag inte riktigt klok ut, fast jag matchar ju Turkiets färger - alltid nåt. :)

Efter snart två månader här började jag undra om de verkligen hade morgonbön på den här sidan av stan. När jag bodde i Sultanahmet var det omöjligt att missa Ezan vid kvart i 6 varje morgon - det är den mest minarettäta delen av hela stan. Men så imorse hände det faktiskt! Och det är något speciellt att höra den så tidigt på morgonen. Man vet att större delen av staden sover och är tom och så hör man bara minaretutroparens dånande röst. Den lät även annorlunda från dagens och kvällens Ezan tyckte jag; långsammare och lugnare. Jag tröttnar aldrig på ljudet från Ezan - det är så vackert och spännande!

I helgen bär det av till Bulgarien för att få en ny stämpel i passet. Antagligen för att jag har vetat att jag måste göra den resan så känner jag inte helhjärtat för det. Jag vill vara i Istanbul ju. Speciellt nu när vädret är så underbart och man kan åka båt på Bosporen, ta en tur till Prinsöarna eller nåt annat helt superhärligt. Men nu ska man inte vara otacksam, man måste ju också passa på när man är i närheten och se andra saker. Jajemänsan. Och har man inga förväntningar om ett land kan det ju bli det motsatta från vad man tänkte om det.. jag känner igen det här.. :)
I skrivandets stund skickade Sanna en Wikipedialänk om Plovdiv och det verkar vara en jättevacker och intressant stad! Jag får ta tillbaks det jag skrev nyss, det här ser vi fram emot!

Håll tummarna för mig på fredag halv nio, då ska testet för Turkiska 2 genomföras och den här gången blir det ingen lek känner jag..

Öptüm! (Puss) Iyi geceler! (Godnatt)

Medelhavssommar!

Yaz geldi!!

Sommaren har kommit och helt plötsligt måste man gå ifrån solen för att hitta en sval plats i skuggan. Och varmare blir det.. tydligen i helgen redan. Jag måste bli frisk från förkylningen snart så jag orkar gå ut och shoppa sommarkläder och skor. Mina fötter kokar i inuti jympaskorna när man promenerar på eftermiddagarna. Men sen ska man hitta skor också och den typen av shopping är inte det enklaste här fast man skulle kunna tro det. Istiklal är en dyr gata och modet är inte helt i min smak, men jag har ändå lyckats hitta en skobutik som har rimliga priser och normalfina tunna skor, så dit bär det nog av i helgen.
Så nu när sommaren helt plötsligt är här har en helt annan känsla infunnit sig - semesterkänslan. I lägenheten står balkongdörren öppen hela dagarna och kvällarna. Idag gick jag och Sanna till Beşiktaş och åt lunch på det där mysiga caféet intill vattnet. Sen gjorde vi läxan i tre timmar, den här nivån är som sagt riktigt mycket svårare. Taylan (Sannas kille) kom förbi och hjälpte oss och sen tittade vi på när han tränade skateboard på torget. Det är så underbart när det blir varmt. Man kan vara ute hela dagarna och bara gå omkring eller sätta sig och titta på folk. Efter ett tag blev vi sugna på nåt och gick och köpte oss varsin färskpressad jordgubbsjuice för 15kr. Det är kanske det godaste jag druckit nånsin! När vi kom tillbaks fick vi en riktig uppvisning på första parkett i form av en kille som gjorde konster på sin cykel och det var så uppenbart att han ville imponera att jag blev full i skratt. Just precis framför oss såg han till att göra de mest trixigaste konsterna han kunde.
Sen blev det dags att åka hem och det är nu det mest otroliga händer. Jag kliver på den första bästa buss som går till Taksim och när jag just har klivit av säger en tjej med ett ansikte jag känner igen: "Do you speak Swedish?" När jag inser att det är Susanna från min gymnasieklass bara gapar jag och får inte fram något annat än: Men det är ju du! Hon blev helt tagen och jag blev nog chockad.
Det visade sig att hon kommit igår och är bara här över helgen. Vad är oddsen att vi hamnar på samma buss? Det bor 17 miljoner människor här! Det var så roligt att höra hur det gått för henne. Hon flyttade från Sverige en vecka efter studenten och hon hade bott i London, Paris och nu i Florens. Hon skriver sin doktoranduppsats inom mänskliga rättigheter - spännande! Jag hade velat höra mer. Det var 10 år sen vi sågs sist och så skulle vi mötas på Taksimtorget i Istanbul. Två Västeråsare från Carlforsska. Jag är fortfarande överväldigad av det här mötet..

Jag måste ju berätta att jag även fått en ny kompis/"matpappa". I förra veckan gick jag som vanligt ner till vårt konditori, som ligger precis intill skolan, för att köpa mig något gott bröd. Försäljaren frågade "Nasılsın" och jag svarade "Iyiyim" och frågade tillbaks och han svarade. Så långt allt som vanligt. Sen frågar han mig något och jag förstår att det har att göra med "hungrig" och "lite" att göra. Jag säger på suuperknagglig turkiska att jag äter lite här men till lunch desto mer. Då pekar han på sin mage och säger att jag är smal och borde äta mer! Hahaa! Jag visste inte vad jag skulle svara, inte så att man är van att höra det från kafébiträdet hemma direkt. :) Så idag jobbade han igen och frågade hur det var. Bra, sa jag och frågade tillbaks. Jag beställde min simit och när jag ska ta paketet lägger han på en liten s k minipizza (helt underbara små fluffiga läckerheter med en mängd av olika sorters fyllningar; tomat, potatis, champinjoner, spenat mm mm) och säger: Hediye (gåva). Haha! Så himla roligt! Jag har uppenbarligen fått en kompis som förser mig med lite extra mat på rasterna.
Jag kan också berätta en annan liten anekdot som inträffade idag och som vittnar om turkarnas mycket uppmärksamma sätt: När jag sitter utanför konditoriet och äter min simit stannar det en taxi precis framför mig, chauffören sticker ut huvudet och när jag tittar upp säger han med ett leende: Afiyet olsun! (Smaklig måltid!)
Ja, vad ska man säga! Det finns bara ett Turkiet och det är dom här små händelserna och mötena som gör att man inte kan låta bli att älska det. :D

şimdi, odama bir roman kitabı okumak için gidiyorum. (Nu går jag till mitt rum för att läsa en roman.) :D

Iyi akşamlar!

Vardag

Nu börjar livet här i Istanbul ha sin gilla gång. Stressen har lagt sig över att göra saker hela tiden och det börjar bli vardag. Vaknar på morgonen, klappar lite på şüküfe som märker när jag tänder lampan och sitter utanför dörren och jamar om uppmärksamhet, går fram till fönstret och tittar hur himlen ser ut, gör morgonbestyren och ger mig av mot skolan, köper en färsk simit på vägen och 25 minuter senare är jag framme och önskar Günaydın till kursarna i klassrummet. I fyra timmar har vi lektion och sedan bär det av mot Taksim för att hitta dagens lunchställe. Efter lunchen sätter sig jag och Sanna oftast med läxan som nuförtiden tar väldigt lång tid. Ibland sitter vi hemma här, ibland på något café. Sedan är det dags för middag. Oftast blir det något ute på Istiklal och det är helt olika från dag till dag; Döner, Börek med köttfärs, Iskender, Lahmacun etc. Ibland äter jag och Sevgi tillsammans eller så gör jag något till mig själv. Ikväll blev det asiatiskt och det var väl något helt otroligt vad gott soya kan smaka! Det hade jag uppenbarligen längtat efter. Hade jag fått välja hade det blivit ostronsås men en liten flaska kostade 50 kronor (!) och där gick gränsen. Jag drar slutsatsen att asiatisk mat inte toppar listan på vad man lagar i turkiska hem. Och varför skulle det det, turkarna har ju redan ett eget helt fantastiskt kök! Ja.. i stora drag är det en vardag här i Istanbul. Ibland tar jag en promenad ner till Galatabron för det är verkligen något speciellt med det området. Det är liksom där jag känner att jag är i Istanbul på riktigt. Stadens alla ingredienser samlat på ett ställe; den typiska Istanbulsiluetten, färjorna, fiskarna på bron, doften av hav och grillad fisk mm mm. Karaköy och Eminönü är nog mina favoritställen ändå..

Tänkte jag skulle berätta lite om Turkiska 2 som är inne på andra veckan nu. Den tog ett rejält kliv från första nivån och ingen av oss kände oss förberedda. Läraren pratar bara turkiska med oss och det har vi inte alls varit vana vid så det var lite som en chock. "Vad i all sin da'r säger han??" kände jag första dagarna. Nu börjar jag kunna snappa upp orden så det känns inte lika chockartat och om ett par veckor hoppas jag att det lossnat helt. Grammatiken går jättebra men det är det här med att bygga egna meningar i både skrift och tal som är otroligt svårt. I läsandet har vi kommit rätt långt, tycker att vi läser ganska komplexa meningar nu, men det finns inte en chans att man själv skulle kunna komma på något som ens liknar den meningsuppbyggnaden texterna har. Det känns lite stressande fast å andra sidan tror jag att det nog finns en tanke och en pedagogik bakom det hela hehe.

Jaha.. så var det det här med klassen som var chock nummer 2. I förra kursen var vi 6-7 stycken ganska tystlåtna och otroligt hänsynstagande studenter. Vi väntade på varandras svar och det var ingen som försökte glänsa. I den här gruppen är vi 15 stycken (som tur är kommer inte alla varje dag, puh!) och av dessa ingår inte fullt lika hänsynstagande människor. En del har för vana att sitta och viska svaren de tror är rätt när personen som fått frågan inte lyckas svara på en nanosekund. Finns det något mer enerverande?? När det sedan är deras tur visar det sig att de inte kan svaret. Barnslig humor är en annan ingrediens. Ni minns i låg- och mellanstadiet när man satt på någon lektion och fann att exemplena i boken var otroligt komiska och man gjorde sig rolig över det. På den nivån är det. En gång undrade jag om jag hamnat på ett zoo. Det är då det är skönt att bara jag och Sanna kan svenska för då vänder jag mig mot henne och säger något i stil med "Vilket jäkla liv det är här!". Det är visserligen bara att inse att vi har olika inlärningssystem världen över. I Sverige har vi tysta klassrum, i andra delar av världen, uppenbarligen inte.

En liten rolig anekdot är att boken för Turkiska 2 innehåller massor med fördomar om kvinnor. Några exempel:
- Alla kvinnor älskar att shoppa, och självklart tycker jag och min syster också om det.
- Vem vill du helst spela fotboll med? (Alternativ 1: en bild på två kvinnor med usel hållning och sura miner med en fotboll mellan sig, Alternativ 2: två spänstiga män med mungiporna uppe vid tinningarna och med en sportig pose)
- Imorgon har jag mycket att göra; jag ska både laga mat och städa (en bild på en kvinna).
- Alla tittade på flickan för att hon var mycket vacker
- Stryker du din partners skjortor: Ja = 1p Nej = 0p (detta är från ett påhittat kärlekstest och denna fråga återfanns under rubriken "Bara frågor för kvinnor")

Okej, man får ju ta allt det här lite på skoj, men när man tänker efter så känns det ändå lite gammalmodigt, eller vad tycker ni? ;)

Harıkaaa!

Vilken härlig dag!

Solen vågade sig fram och den här gången med värme som följd!
Har lärt känna en ny tjej från klassen (som för övrigt inte innehåller så vettiga människor, mer om det en annan gång), Johanna från Tyskland, och vi upptäckte Istanbuls bakgator tillsammans idag. Men innan gick hon, jag och Sanna tillsammans till Galatatornet där Sanna skulle möta sin familj - hon är så lycklig som får ha dom här! Jag är redigt avundsjuk hihi! Vi åt tillsammans på den anatoliska restaurangen och precis som den där lördagen jag och Sanna åt där strålade solen idag också och det var underbart att känna värmen mot kinderna.

Yemekten sonra ben ve Johanna Cihangir'e gittik. Oj, det bara kom turkiska ur mig. ;) Efter maten gick jag och Johanna till Cihangir. Vi ville bort från Istiklal för nu är den inte så rolig längre. Trängseln gör en galen. Vi gick vilse en gång och kom tillbaka till Istiklal en gång tills vi till slut hittade till Cihangir. Häromdagen gick jag och Sanna också vilse i kvarteren bakom Istiklal från Cihangir och tack vare det kunde jag hitta vägen tillbaka till Cihangir - inget ont som inte har något gott med sig. Vi passerade Savoy (mitt, Sannas och Kates stamställe vad gäller sötsaker), smet in och köpte varsin stor smarrig bakelse och gick vidare till ett utsiktställe Johanna hade koll på. Vid hamnen låg den största färjan jag nånsin sett inne - 12 våningar räknade vi till! Från en parkbänk hade vi perfekt koll på vad rikingarna höll på med på soldäck; en kille joggade runt, runt, några spelade basket eller nåt, andra flanerade omkring. Vi smaskade i oss våra bakelser och pratade om livet sen blev det dags för henne att åka till föreläsning. Hon läser juridik här i Istanbul - i Dolapdere! Det värsta drogområdet i Istanbul så hon berättade att hon åker en från skolan specialbeställd shuttlebus som tar studenterna från hemmet till precis utanför skolporten. Skolan är dessutom omringad av en mur där inget solljus kommer in så det känns tydligen som ett fängelse. Helt galet! Vem bestämmer att lägga en juridisk fakultet i ett ghetto? Det är så knäppt men ändå så fascinerande - det är Istanbul!

Peki (= okej, ett ord alla lärare är ett stort fan av och jag hade det i huvudet hela tiden nu så jag var tvungen att få det ur mig), sen gick jag vidare till çayträdgården som ligger på vägen hem till mig och som har utsikt över Gyllene hornet. Tänkte att jag skulle göra lite läxa i kvällssolen. Precis när jag ska sätta i hörlurarna i öronen ser i jag i ögonvrån hur någon kommer fram och vill prata med mig. En tjej med fransk accent säger att hon känt igen mina böcker och måste fråga om jag går på Dilmer. Helt otroligt! Det visar sig att hon läser nivå 1 där just nu. 10 minuter senare sitter vi och planerar en resa till Bulgarien tillsammans! Hon är här i 6 månader och måste också ut ur landet för att få ny stämpel i passet och Bulgarien var ett alternativ för henne med. Dessutom pluggar hon geografi med inriktning mot miljö och bevarande så vi hade en stark gemensam nämnare. Så himlans roligt! Så vi ska träffas och äta middag någon kväll framöver i hennes lägenhet i Osmanbey. Julie var namnet.

Ja, idag var nog en helt perfekt dag, den hade alla ingredienser man kan önska sig: sol och värme, lunch i goda vänners lag, upptäcktsfärd, utsikt över Bosporen, nya kontakter och en çay i kvällssolen! Jag är nöjd.

Vill önska STORT GRATTIS till min kära systerson Filip på hans stora dag! 11 år idag! Moster tänker på dig och hoppas du haft en kanondag.

Glad Valborg på er alla!

(Nya bilder finns på Facebook!)

Var tog sömnen vägen??

Bugün çoook yorgunum...

Idag är jag jääättetrött...
Det här med att lära sig ett nytt språk sätter sina spår. Nattetid jobbar min hjärna för högtryck. Mitt emellan sömn och vaka försöker den konstruera turkiska meningar. Oftast en och samma mening som går om och om igen och som jag vet är fel men hjärnan hakar upp sig, som ett ekorrhjul ungefär och det är lite läskigt. Kate i klassen var med om samma sak så jag är glad att jag inte är ensam för jag började undra om jag var på väg att bli galen. Men tydligen inte. Min hjärna försöker "helt enkelt" antagligen att processa språket och smälta det men tyvärr så håller det inte längre att den gör det hela nätterna igenom, så imorrn bär det av till American Hospital. Michael - ni vet mannen från USA - tipsade mig om en vän han hade där som kunde guida mig vidare till vilken läkare jag ska prata med. Så det ska jag pyssla med imorrn. Känns skönt att få komma till ett engelskspråkigt sjukhus, var lite nervös hur jag skulle förklara på turkiska så att det verkligen blev rätt. Jag har verkligen haft en riktig tur med människorna jag mött. Jag känner mig så väl omhändertagen. Inte ens några problem att bli "sjuk" här. Kanske inte ska låta alltför stursk, idag har jag haft en riktigt hemlängtardag och för några timmar sedan gick allt i svart. Men att samtala med kusin vitamin på msn, prata med anne i telefon och sen en liten turistarsväng gjorde mig på bättre humör. Hur som helst så är den svenska maten något jag saknar så det gör ont (bokstavligt talat, jag hör min mage ropa: ger du mig ett vitt bröd till eller en till maträtt bestående av olja kollapsar jag!). Men inte smakmässigt dock, jag älskar de turkiska smakerna och verkar inte kunna bli trött på dem, och favoriten är nog en enkel dönerkebap - cok lezzetli!

Nu ska vi tillbaks lite i tiden. I fredags gick alltså första turkiskatestet av stapeln och det gick mycket över förväntan, vill ni veta exakt så finns det en bild på certifikatet på fejan hihi! Vi var så glada att vi alla klarade det och vi firade på en mysig restaurang i Tünelområdet. Sen vandrade vi bara omkring. Det är det bästa som finns - ja, efter att sitta på en parkbänk och titta på Bosporen då - att inte ha någon tid att passa eller läxa att göra utan bara gå dit fötterna bär en och upptäcka staden. Vi gick ner mot Karaköy och hamnade på ett Pastane intill The one and only, japp, Bosporen. Där satt vi länge och väl och lapade sol. Solen är det inget fel på härnere men värmen kunde jag klaga på i evighet och åter evighet. Den är obefintlig - fortfarande. På vägen hem köpte jag ett par ullfingervantar! Det ni! Jag sa till försäljaren att jag inte ville köpa dom för att det borde vara vår nu men då svarade han snällt: du kan använda dom nästa år också. Det var lite gulligt tyckte jag.

Lördageftermiddagen spenderade jag i Emirgânparken. Återigen strålande sol, men kyliga vindar. Fast det var härligt ändå. Övade en hel del turkiska med Yusuf och med tiden kommer vi nog kunna börja kommunicera med varandra. ;D Just nu säger vi inte mycket och jag, den passionerade pratkvarnen, har haft mycket svårt för detta. Men igår bröts nog isen litegrann. Alltid trevligt att kunna prata med sina facebookvänner. :)

Sköt om er hemma i varma Svea rike tills nästa gång!

Fullkorn och nya vänner!

Günaydın!

Mmm, idag, först en månad efter att jag kommit hit, äter jag min första fullkornsfrukost hehe. Varje morgon har startats med en simit bara och till slut blev längtan efter något mer stabilt outhärdlig. Jag hittade i den lite större mataffären i Cihangir ett sånt där nyttigt bröd som väger ungefär 3 kg ni vet, med en massa frön i och sådär. Och världens godaste müsli och soyamjölk. Men det är inte billigt att vara känslig. Brödet kostade 25 för en liten bit. Mjölken gick på 35. Men det får det vara värt för att må bra.

Det verkar som att vi varvar varandra vädermässigt. Här har den turkiska vintern kommit tillbaks och i Istanbul finns inget som heter lagom, inte ens vad gäller vädret. Blåser det, ja då blåser det storm, regnar det så regnar det så det blir floder längs Istiklal. Igår både blåste det storm och regnade floder. Men det roliga är att så fort det börjar regna dyker det upp paraplyförsäljarer i vart och varannat hörn, dom bara poppar upp från ingenstans. De tar verkligen varje tillfälle i akt för att kunna tjäna en liten hacka. Och inte blir det så lite heller, han kunde lätt ta de där 25 kronorna för ingen turist har tid att pruta när de står med regn upp till knäna.
Apropå blåst och regn så möttes jag av en inte alltför rolig syn när jag kom hem igårkväll. På balkongen hänger inga av mina rena kläder längre kvar på strecket utan allt ligger och plaskar på det smutsiga balkonggolvet. STOR suck! Man lär sig något hela tiden. När det blåser - inga kläder på strecket!

På fredag väntar det första turkiskatestet. För att få gå vidare till nivå 2 måste man sätta denna. Det har gått rätt bra tycker jag, men här på sista tiden har det blivit svårare. Ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man egentligen kan. Men det är bara att kämpa vidare, för fast man inte märker det så har man antagligen utvecklats en hel del under den här månaden. Kan inte förstå att det gått en månad redan. Vart tog den vägen? Men jag har hunnit vara med om många härliga upplevelser redan. Främst vad gäller nya människomöten. I tisdags firade jag Bahaihögtiden Ridvan med şişlisamfundet och vilket välkomnande jag fick! Verkligen varma människor. De ordnade med ytterligare nya kontakter till mig, bl a en professor vid METU (universitetet i Ankara jag sökt till till hösten) och andra personer här i Istanbul. Familjen vi var hos sa att jag var välkommen till dem när som helst och Michael (mannen från USA som tog kontakt med mig förra veckan efter att jag mailat till samfundet i Istanbul) sa att: här i Istanbul är vi din familj så du får aldrig känna dig ensam utan ring om det är något. Jag känner mig så trygg nu. Jag har så många nu jag kan ringa och hitta på något med. Träffade även en kille från Tyskland som var i min ålder och som också var ny i Istanbul och som inte sett mycket av Istanbul än så vi sa att vi ska hitta på saker tillsammans.

Idag ska jag till Kadıköy för att plugga med Sanna. Vi är lediga idag för det är Bayram i hela landet och alla turkar är lediga så det gäller att försöka hitta någon lugn vrå nånstans för det lär vara "kalabalık" (ett ord ni nog vet vad det betyder hihi) i hela stan.

Ha en bra torsdag!

İyi günler!

SolBRÄND

Jag sitter här med bränt ansikte och tänkte sammanfatta helgen. Som ni förstår så innehöll den en del sol..

Men vi börjar med fredagen. Dagen med stort D. Jag skulle få se Emre Aydın live! Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig.. Dörrarna öppnades klockan nio och klockan nio var jag och Sezgin där. Stället var super, så inte för den delen. Det var en rockklubb och dom spelade gamla hits alltifrån 70talet till nutid. Och inte bara rock. Lite La Bamba, Lambada (då tänkte jag på dig och mig syrran när vi dansade i vardagsrummet i Irsta hihi!) och James Blunt smög sig också in bland ZZ top, Nickelback och AC/DC. TV-skärmar hängde på väggarna så man kunde stå och bli lite nostalgisk också när man såg de gamla videosarna. Men efter en timme börjar vi undra vart Emre blev av, och efter ytterligare en timme förstår vi att han nog kommer att gå på vid midnatt. Väntandet hade nog gått ganska bra om det inte vore för att jag fick något som - om det inte var det så var det i alla fall otroligt nära - kolik. Isn't it ironic? En månad har nästan passerat utan några magåkommor, MEN den här kvällen.. ja, varför inte hehe! Jag minns en enda tanke: Stå ut för du har längtat efter det här i två år. Herr Aydin behagade kliva på scenen tjugo över tolv och vid det laget såg jag stjärnor och stod dubbelvikt vid barbordet. Men i slutändan var det ändå värt det! När jag fick höra mina favoritlåtar Ben sensiz Istanbul'a düşmanım och Belki bir gün özlersin så var lyckan gjord. Jag och en klubb full med turkar sjöng med av all kraft: Bin bıcak var şırtımda, biniyle de adasın herbiri, hayran sana!!

Lördagen bjöd på svensk högsommarvärme och på något vis går det mig förbi att den här solen är en aning starkare än den svenska och jag glömmer att ta på mig solskyddsfaktor. Idag ser jag ut som en kräfta. Nåväl.. Det är ju lite exotiskt också tihi! Jag och Sanna turistade till Galatatornet och spenderade runt 2 timmar på Istanbulutsikten. Fantastiskt vackert! Lägger upp bilder senare så ni får se. Sedan åt vi traditionell anatolisk mat på en närliggande restaurang. Jag provade dolmar (av majsblad tror jag det var) med lamm- och risfyllning, supergott! Vi fortsatte till Karaköy där vi åt på ett känt pastane - Güllüoğlu. Vi delade på fyra små underverk (kan inte hitta ett bättre ord för de turkiska sötsakerna, slurrp!) och vandrade sedan vidare till vattnet. Det är nog det bästa jag vet - sitta på en parkbänk intill Bosporen och bara se på och lyssna till färjorna och människorna runtomkring.

Efter en stund slöt Yusuf upp med oss och vi tog en långpromenad till Gülhaneparken där vi drack te på en çay bahçesi (teträdgård) med utsikt över Bosporen. Parken var så otroligt vacker! Tulpaner i alla dess färger! Och doften av gräs... Inte förrän då förstod jag hur mycket jag saknat naturen. Vi promenerade tillbaka till Karaköy och jag och Yusuf fortsatte vidare till Tophane och Nargilekaféerna. Hela distriktet är kantat av dessa vattenpipskaféer och de är sammanlänkade under ett tak så när man går igenom från ena änden till andra är det som att gå igenom olika rum - hur mysigt som helst! Överallt halvligger folk i soffor eller i såna rispuffar ni vet och pratar, spelar "tavla" (backgammon) och röker vattenpipa förstås. Och det doftar sött från alla olika vattenpipssmaker. Turkarna kan det där med att njuta och det är inte svårt att känna sig avslappnad på såna här ställen.

Söndagens stora upplevelse var Våfflan. Jag åkte till Kadıköy (asiatiska sidan) för att göra helgens läxa med Sanna. Efter några timmars pluggande tyckte vi att vi var värda något gott. Bara doften från våffelrestaurangen vittnade om att det här skulle bli gott. Min fyllning bestod av hasselnötskräm, jordgubbar, kiwi, banan och hasselnötskross ovanpå. Jag var i himlen! Mätt och nöjd satte jag mig på färjan till Kabataş och med Bosporenvinden i ansiktet sammanfattade jag att jag haft ännu en härlig dag i mitt Istanbul.

Tänker på er varje dag och önskar jag fick chansen att visa er allt jag får uppleva. Varje gång jag ser något häftigt tänker jag: Det här skulle mamma älskat! Pappa skulle ha sett det här! Undra vad barnen skulle sagt om det här? Nu skulle syrran varit här! Brorsan skulle ha gillat det här! Och alla vännerna! Alla är ni är i mina tankar.

Göruşürüz!

Nu har det vänt!

Merhaba ailem (min familj) ve arkadaşlarım (mina vänner)!

Jag är lite stolt idag för jag har kommit över känslan av att vara ensam. Bestämde mig för att jag inte ville sitta inne i lägenheten och plugga så jag tänkte att jag skulle hitta ett mysigt café vid Bosporen. Det bästa med att göra något ensam är att det oftast blir precis som man har tänkt sig hehe. Så vid femtiden traskade jag upp till Taksim och hoppade på 110:an mot Beşiktaş. Jag hade i bakhuvet en restaurang som jag och den iranske killen Reza, som jag träffade under mitt första istanbulbesök, hittade när vi var på upptäcktsfärd. Jag lyckades komma av bussen vid rätt hållplats och även hitta det jag hade tänkt. Helt perfekt. Jag slog mig ner vid ett bord på deras uteservering. På vänster sida hade jag ett glittrande Bosporen och i ansiktet sken eftermiddagssolen. Beställde en çay och började med dagens läxor. Solen gick ner och jag gick in, tog en vegetarisk börek som var utsökt med en hemmagjord rosa (?) sås med mynta i. Smaskens! Lyckades formulera en mening i dåtid till servitören ("jag har beställt veg. börek") och när jag såg att han förstod ville jag bara krama honom - det är lycka varje gång man kan göra sig förstådd på turkiska!
Sen var det lagom att börja traska hemåt. När jag bråkat mig igenom İstiklâl bestämde jag mig för att ta omvägen igenom Balık pazari (fiskbasaren). Försöker hitta en beskrivning för det här stället men det är svårt - det är bara så fantastiskt mysigt. Det är en ganska trång gränd som är packad med marknadsstånd med färsk fisk, skaldjur och frukt och grönsaker, restauranger med små uteserveringar etc. Automatiskt slår man av på farten och låter ögonen vila på allt exotiskt och färgglatt som uppenbarar sig framför en. Kommer på mig själv att gå och nynna lite för mig själv. Antingen håller jag på att bli galen eller så börjar jag bara må riktigt bra hihi! Minns vid tidigare Istanbulbesök att jag även då börjat nynna för mig själv, i Sverige hade jag nog fått ett och annat misstänksamt öga på mig hihi!
5 minuter senare är jag på hemmagatan och jag säger İyi aksamlar till den lokala butiksförsäljaren och får ett blygt leende och ett glatt İyi aksamlar tillbaks. Så lite kan göra så mycket, jag flyger upp för de 4 trapporna.

Nu är jag även bundis (hm.. vem använder egentligen det ordet längre..) med försäljarna i det lilla livset 30 sekunder från lägenheten. I söndags introducerade Songül mig till dem som vän till henne och Sevgi så nu känner jag mig supertrygg att gå dit. Inga överpriser behöver jag vara rädd för och idag fick jag till och med bärhjälp. Försäljaren skickade en liten kille med mig och mina varor och när jag sa att det är fyra våningar upp och att jag kunde ta varorna (det var ju ändå en 10 liters vatten som skulle upp) insisterade han på att fortsätta. Helt otroligt! Så jag känner verkligen att det här har blivit mitt kvarter, trivs som fisken!
Även simitförsäljaren som jag köper bröd av varje morgon har börjat känna igen mig. Idag log han och pekade på den sorten jag alltid väljer innan jag hann säga vad jag ville ha.

Och så ska jag snart få träffa några Bahá'ívänner i İstanbul, på söndag är jag bjuden till Nişantaşı klockan 3. Jag fick ett sådant välkomnande per telefon att jag tror det var då all osäkerhet bara rann av mig och istället ersattes med trygghet. Det börjar verkligen röra på sig nu med det sociala. Jag tror mina dagar som ensam i İstanbul är förbi. I ärlighetens namn så har det varit några dagar av rätt stor hemlängtan och saknad av er alla, så jag är glad att det börjar vända och jag kan börja njuta av min resa.

İyi geceler!

Vår i Istanbul

Idag kom våren till Istanbul!

Och helt plötsligt blev jympaskor och strumpbyxor för varmt. Solen stekte på ryggen där vi satt på ett café intill Bosporen och pluggade dåtid, genetiv och possesiv. Dün çok lale gördüm (Igår såg jag många tulpaner). Turkiskan är ett väldigt ekonomiskt språk. Man slösar ingen onödig energi på att säga för mycket hehe. Det finns inga sätt att säga Jag har, Jag är, i, på etc. Så det känns alltid som att det fattas något och man vill stoppa in fler ord för att det ska bli en riktig mening. Men man säger bara Vädret kallt, Katten svart etc. Det roligaste är när man vill säga att man har något som till exempel när jag, Sevgi och Songül skulle till Sultanahmet i söndags och för att åka spårvagn behöver man något som heter Akbil. Då ville jag säga att jag redan hade Akbil och jag stod där och letade efter en mening som började med Jag har. Men då använder man bara Var som betyder Det finns. Akbil var. That's it. Väldigt sparsamt. Och när man frågar läraren hur folk man pratar med ska förstå att det är just det här jag menar, får man svaret att det förstår man från sammanhanget, så jag antar att turkarna måste vara väldigt lyhörda när dom pratar med varandra. :)

Så dagen spenderades alltså intill Bosporen på det stimmigaste caféet i stan. Vi valde ett som låg precis intill där färjependlande Istanbulbor passerade och där inkastare ropade i mun på varandra. Mycket lämpligt för läxläsning, men på nåt sätt gick det galant att ta sig igenom den i alla fall. Sen bar det av vidare till Eminönü och Kryddbasaren. Vi hade lite tid att fördriva - jag måste säga att jag idag kände mig ganska privilegerad att bara sådär i stunden kunna bestämma att flanera runt på en basar för att "man har lite tid över". Vi smaskade på Lokum (turkish delights) och tittade på turisterna - för VI är ju inga turister haha, vill bara påpeka det! Ett bevis på det är att jag köpte galgar på basaren, det kanske inte är det första en turist slänger sig på när man besöker I-bul. Sen slog jag till och köpte en lykta som jag velat ha länge. Lyckades pruta ner den från 200 till 150 kr så jag är nöjd. Den var ju trots allt "handgjord" och "om jag skulle köpt den på stora basaren skulle färgen att blekna fort och jag skulle gråta". Dom är för härliga! :)

På fredag är det Emre Aydın som gäller! Wow! Det är så häftigt, kan inte fatta att jag ska få se honom live. För bara 250 kr! Och dessutom på en liten klubb så man kommer kunna stå nära. Längtar... På lördag har jag och Sanna en plan - Galatatornet. Vi ska upp och kolla den magnifika utsikten och äta där. Sen ska vi ta något som kallas Galatapromenaden och besöka ett känt Pastane och äta utsökt Baklava. Längtar... Det är så skönt att planera saker med en svensk för då vet man att det blir av. Ibland är det lite för laidback i det här landet för man kan aldrig planera någonting.

Nej nu börjar det kurra i magen, får kila ner till livset här nere och köpa mig nåt.

İyi akşamlar!

Försoning med Sultanahmet

Jag tror på ödet och hittills har det verkligen varit snällt mot mig. Första gången jag fick förfrågan om att åka till Sultanahmet var när Vanessa i klassen ville gå på en show med dansande dervischer och ni känner ju till mitt gigantiska intresse för Sufismen och Rumi så jag sa direkt ja. Tills jag såg vart det låg nånstans och jag fick en liten sten i magen. Dagen därpå säger Vanessa att hon av ren tillfällighet stött på en show med Konyas virvlande dervischer som hade en show en gång i månaden och hon såg så ledsen ut när hon sa att hon inte hade mitt nummer så hon kunde meddela mig. Jag kände bara Lättnad!

Andra gången det blev dags handlade det om en stor middag på en indisk restaurang och jag, Kate och Sanna tackade glatt ja. Tills jag såg vart det låg. Sten i magen. Dagen efter kommer menyn på tal och Kate säger att hon inte är helt säker på att hon ska gå och då säger Sanna att hon nog inte heller kommer göra det och frågar om vi kan göra något istället - Lättnad!

Men idag kom då Dagen D. Sevgi och Songül hade frågat mig tidigare om jag ville följa med på frukost i Sultanahmet och jag hade tackat ja. Turkisk frukost betyder att klockan hann bli tre men hur som helst, det bar iväg till Sultanahmet och på spårvagnen inser jag att det nu inte fanns någon återvändo. Jag skulle passera mattaffären! Men vad händer? I Sirkeci (stationen före Gülhane där "han" jobbar) kliver det på tre tusen turkar så jag ser ingenting förutom en stor mage och en rumpa. Tack ödet! Väl framme i Sultanahmet känner jag mig så glad att jag vågade mig hit. Sultanahmet är İstanbul för mig, så enkelt är det. Det var mitt första möte med min älskade stad så det kommer alltid att vara speciellt för mig. Vi går till ett café jag aldrig sett förut vilket också kändes skönt - att det inte var något jag kunde förknippa med "han".

Så var det då dags att åka tillbaks till Beyoğlu och jag hinner tänka: Jaha, helt undan kom jag alltså inte, nu kommer taxin att passera precis utanför mattaffären. Men vad händer? Taxin svänger av på Ebusuut Caddesi, gatan preciiiis innan mattaffären. Ja, vad säger man, tack ödet!

Så idag var dagen jag försonades med Sultanahmet och inte var det så farligt. Det var vackert som vanligt men myyycket turister, så jag kände mig ganska lättad när vi klev av taxin på Tarlebaşı boulevard och började gå mot İstiklâl.

Vad har den här dagen mer burit med sig? Jo, vid lunchtid drog Songül med mig till basaren här i Tepebaşı och det kan ha varit det häftigaste jag varit med om sen jag kom hit. Ingen turistbasar utan en äkta turkisk söndagsbasar (pazar = söndag) där traktens turkar handlar allt från paprikor till strumpbyxor och från sultanrussin till plastbaljor. Jag blundade och tog ett djupt andetag, det doftade färsk frukt och överallt låg det purfärska varor. Färgerna nästan stack i ögonen. Så nu vet jag vad jag gör varje söndag förmiddag. Jag köpte två par strumpbyxor för 10 kr och en påse jättestora russin (tror det är något annat egentligen). Nästa gång ska jag nog ge mig på valnötterna, dom såg smarriga ut. Tyvärr hade jag inte kameran med mig, det får bli nästa söndag.

Annars är det en ny istid på gång här i İstanbul, historierna om svenska 17 grader, sol och blåsippor fortsätter att hagla över mig och jag sitter vid min infravärme och huttrar haha! Men skämt åsido, det enda vi säger till varandra är Hava çok soğuk (vädret är mycket kallt). Det enda man kan göra att krypa in i ett varmt café eller att knata på İstiklâl där trängseln gör att man håller sig någorlunda varm. Tydligen ska det regna hela veckan så jag säger bara: ha det så skönt därhemma men skänk en liten tanke till en frusen yabancı!

İyi akşamlar!

Bilderna: Sevgi spår Songül i kaffesump, det vackra rummet på caféet där vi tog igen oss, ett besök i Blå moskén igen, tulpaner och glada tjejer i Sultanahmet, Sevgis vän Volkan som hjälper mig med läxorna och till sist en glad yabancı.

Kulturkrockar och turkiska symboler

Merhaba!

Två omtumlande veckor har passerat. Kulturkrockarna avlöser varandra och det är inte alltid helt lätt. Var nära att byta boende eftersom jag inte har mycket till eget rum här men i slutändan kunde jag inte. Jag börjar känna mig så hemma i lägenheten och rutinerna har börjat komma och det är så viktigt. Problemet är det att min "sambo" gillar att vara uppe sent och häromnatten blev det till halv fyra på morgonen med musik och prat så då kände jag att jag var tvungen flytta. Men man kan ju säga till också.. istället för att dra flyttlasset någon annanstans och börja om hela proceduren igen - orkas inte med! Tepebaşı må vara lite ruffigt och inte lika lyxigt som exempelvis Cihangir men när jag väl hade bestämt mig för att flytta ångrade jag mig genast. Det här har blivit mitt område nu. Jag är van att på vägen hem från skolan och efter att slagits med turkarna på Istiklâl, runda hörnet och framför mig se hur Gyllene hornet breder ut sig med solen hängandes ovanför och minareterna som tornar upp sig på andra sidan. Jag flyttar inte!

Den första bilden är en av alla saker som symboliserar Turkiet - turkiskt çay. Som mest dricker jag 4-5 glas om dagen hihi! Maträtten är Kavurma, en turkisk pytt-i-panna där kött, tomater, champinjoner, lök och paprika mixas i stekpannan med timjan och andra kryddor och som är fantastiskt gott!

Igår firade tydligen poliserna någon sorts årsdag och det var procession på gatorna med stora tanks och tusentals poliser. Rätt mäktigt måste jag säga. Sådana fordon är man inte riktigt van vid att se på gatorna hemma. En rolig anekdot är att på militärt område i Turkiet finns skyltar som föreställer en soldat med ett gevär i handen och så står det något illavarslande (ser det ut som i alla fall) om vad som kan hända om man nu skulle få för sig att överträda (heter det så..?) reglerna. Blev lite full i skratt då jag kom att tänka på skylten över militärt område i Sverige - en hand. Och texten säger ungefär: Det skulle vara snällt och vi skulle bli så glada och det vore väldigt bra om ni inte gick just här. Och nu undrar ni förstås hur i hela friden jag vet hur ett militärt område ser ut i Turkiet. Ingen fara, jag har inte gjort ett besök vid Irakiska gränsen. Nej, det finns ett militärt sjukhus precis intill vår skola där soldater går och spatserar dagarna i ända. Rätt mäktigt det med faktiskt.

Sen kan ni se hur skolan ser ut med det intilliggande supergoda konditoriet. I klassrummet sitter José från Spanien och Kate från Australien.

ITÜ - Istanbuls tekniska universitet och Yusufs skola, och bilden är alltså deras stadion.

Slutligen, solnedgång över Tepebaşı. Fick inte den perfekta bilden, i verkligheten var solen alldeles röd och himlen lila men ändå..

İyi akşamlar och Glad Påsk på er alla!

En eftermiddag i Cevahir

Merhaba!

Då har man varit med om det första elavbrottet i İstanbul. Konstigt nog har jag lyckats missa det under mina tidigare resor, det händer rätt ofta här och tittar man närmare på detta virrvarr av elkablar som omger husen så är det inte svårt att första att det ibland sker en och annan kortslutning. Sanna och jag pratade om det igår och hon berättade att hemma där hon bor hade det blivit så mörkt att det inte gick att ta ett steg för det var verkligen totalt kolsvart, och ögonen vande sig inte heller, vilket vanligtvis brukar hända. Senare på kvällen var det min tur att erfara detta. Självklart står jag i duschen när det inträffar. Och svart blev det! Det var som att man kunde ta på mörkret. Hemma hade jag blivit irriterad över det och uttalat en och annan svordom, men som med allt annat som händer när man är utomlands så rycker man bara på axlarna, kanske skrattar lite till och med och ser det som ännu ett äventyr. Så detvar bara att duscha av sig i iskallt vatten och sen plugga verb i ljuset från datorn.

Jag trivs bara bättre och bättre här och känner mig mer och mer hemma i lägenheten. Sevgi ser när jag börjar rynka pannan alltför mycket över mina turkiskaböcker och hon rycker in och hjälper till direkt så det är en jättehjälp. Igår fick hon syn på mina "verblappar" och satte direkt igång och förhörde mig. Vi klarar av att förstå varandra ganska bra nu. När strömmen gick sa hon att reparatören kommer imorgon, jag klarade av att fråga om det var på morgonen och hon svarade att hon inte visste - jippi - en till konversation uppstod! Viljan att få säga något blir oftast till slut för stor att vara tyst så då rycker man tag i det ordet, från det lilla vokabuläret man har, som mest liknar det man vill säga och så försöker man.

Idag mötte jag och Sanna upp Yusuf (facebookvän för er som inte vet) och hans vän Veysal och vi fick mat på deras universitet. Superintressant att få se hur ett turkiskt universitet ser ut. Jättegod mat också! Veysal visade oss runt i biblioteket och sa att vi är välkomna när som helst att plugga där. De tar sånt ansvar och vill ordna allt till det bästa för oss, gästvänligare folk finns nog inte. Sen tog dom med oss till Cevahir - Europas största shoppingcenter! Ja, hur ska jag beskriva detta, kort sagt: allt fanns där. När vi tror att vi sett allt bär det av till Entertainment avdelningen och jag och Sanna bara skrattade. En nöjespark mitt i allt! Ja, varför inte. :) Vi bowlade en halvtimme och jag förlorade hehe, men roligt var det! På bussen hem fick jag se en annan väg hem till mig och insåg att det ligger en massa Lahmacun restauranger inte alls långt ifrån mig, och som jag letat! Turkisk pizza blir det garanterat imorrn.

I plugget har vi avhandlat lokatif, ablatif och datif idag och hjälp vilken röra. Men nu börjar man kunna sätta ihop meningar som Pennan är hos dig, Jag bor i Tepebası och Han tar ett paket från bordet. Och imorse lyckades jag säga Jag är student i turkiska till en kebabförsäljare hihi! Det är framsteg ska ni veta! ;)

İyi akşamlar!

Bild 1) Veysal och Yusuf 2) Sanna efter en grym bowlinguppvisning 3) Yusuf i bowlingpose 4) En Beşiktaş shop, yeaah! 5) Cevahir 6) en gigantisk klocka i taket av shoppingcentret (hela fick inte plats på bild och då står jag längst ner av 5 våningar)

Ny vän och regn

Jag har en svensk vän! Sanna från klassen följde med mig till lägenheten idag och vi drack te, pluggade och pratade kulturkrockar. Det var skönt att höra att man inte var ensam om sina tankar. Så nu har vi bestämt att vi ska träffas mer och hitta på saker. Känns super för jag började bli less på att äta ensam (hmm, efter bara två gånger) och har inte känt mig så jättetaggad att åka på utflykter själv.

Just nu öser regnet ner här utanför och jag har precis insett att jag tog med mig för lite kläder. Man tänker: Det är ju ändå ett medelhavsland så en vår/höstjacka kommer räcka. Men icke! Imorrn får jag nog inköpa en varmare tröja och ett par fingervantar. Känns sisådär när man hör att ni har 16 grader och sol i Sverige hehe! Missförstå mig rätt, jag är inte missunnsam, jag vet hur mycket svenskar behöver vår.

Kram tills nästa gång!

İyi akşamlar!

Shopping på Istiklâl Caddesi

I väntan på att teet ska bli färdigt passar jag på att blogga några rader. För övrigt mitt första egna försök till att göra turkiskt te på det äkta sättet så resultatet blir spännande.

Jag tänkte skriva lite om det bästa botemedlet mot en plötsligt tilltagande känsla av ensamhet i en 15 miljonersstad, vilket drabbade mig idag. Jo, man rycker upp sig från soffan - vilket inte är helt lätt när man har en spinnande katt på bröstet och en skön infravärme mot fötterna (det är tydligen standard i turkiska lägenheter då de är så dåligt isolerade - me like!, världens bästa uppfinning, tror jag ska skaffa en egen när jag kommer hem) - och sen tar man sig till Istiklal caddesi (som bara är 5 min härifrån) och där kan man antingen känna sig ännu ensammare eller känna att man är del av stadslivet - jag valde det sistnämnda. Ni kan se på bilden och videoklippet hur mycket folk det är i rörelse på den här boulevarden (tydligen passerar 2 miljoner människor varje dag) och det ser i princip alltid ut såhär. Den här staden sover aldrig. Klockan två på natten ser det exakt likadant ut, man blir lätt lite desorienterad. Svårt att veta vilken dag det är, det är liksom festivalkänsla varje dag. Och jag går fortfarande omkring i något slags drömliknande tillstånd där det ena stunden känns som att jag alltid gått omkring på Istiklal och krockat med turkar till höger och vänster medan jag i nästa stund inte fattar att jag verkligen är här. Jag hoppas anpassningstiden ska vara över snart den är lite tärande..

Jag började min shoppingtur på Turkcell för att fylla på min mobil med kontör och det var nog där humöret vände för det första jag möts av är ett stort vänligt leende av försäljaren som känner igen mig sedan jag registrerade min telefon förra veckan. Jag testar att säga mitt telefonnummer på turkiska och en turkisk kvinna ler bredvid mig, man måste ju ta alla tillfällen i akt! Sen bär det vidare till Ceytinkaya där jag hittar mina slippers jag letat länge efter. Nu lät jag som farmor: "slippers" hihi. Sedan hittar jag en affär som heter LC Waikiki och jag är tvungen att skratta högt för mig själv när det första jag ser är en tröja med en blond tecknad figur i pippilottflätor där trycket säger: Miss Sweden. Klockrent! Jag hittade en Miss Turkey och den ska jag köpa nästa gång. Av någon anledning fanns Miss Alaska också men inga andra nationaliteter. Komiskt! Vidare till Mavi Jeans - favoritaffären nummer 1! Snyggare kläder finns inte! Men tyvärr lite dyrt så det får bli i slutet på månaden. De säljer T-shirts och Hood-tröjor med supersnygga Istanbultryck på mm mm. På vägen tillbaka till lägenheten tittar jag in i butiken Tiffany, mamma du vet den där affären i Alanya där du köpte de där pastellfärgade sportkläderna till mig första gången ni var där. Där blev det ett klänninginköp. I den här staden får man ett begär efter att bli elegant. Kläderna är så otroligt snygga och passar samtidigt att ha i vardagen. Det är så gulliga storlekar på allt. Storlek 36 dominerar i skor och xs i kläder. Dom är verkligen små turkiskorna.

Hmm undrar vad det blev av det där teet egentligen, bäst jag kollar efter. Iyi aksamlar!

Bilderna föreställer 1) Istiklâl cad. 2) Gyllene hornet, denna utsikt är det första jag möter när jag går till skolan på morgnarna 3) Emre Aydin poster, 4) samma ställe som bild nr 2 inklusive "fattigkvarteret", 5) Kasimpaia fotbollsarena.

Första veckan i Istanbul

Fredagkväll och imorrn är första veckan gjord. En vecka full av nya intryck! Det märks på drömmarna om inte annat - det är mest turkiska glosor och vägskyltar (av någon konstig anledning) som snurrar runt i huvudet om nätterna.

Så vad har den första veckan handlat om? Att försöka äta så mycket gott som det finns tid och plats i magen till. Har hunnit med min favorit - balik ekmek - färskfångad nystekt fisk i vitt bröd med grönsaker vilken åtnjöts till utsikten av färjorna på Bosporen, Köftesmörgås (turkiska köttbullar i vitt bröd), Iskenderkebap (Kebab på brödbitar med tomatsås och turkisk yoghurt - och när brödet får suga i sig såsen så det blir alldeles saftigt då får smaklökarna fnatt), Kumpir (en gigantisk bakad potatis som mosas runt med en rejäl klick smör och ost och sen med diverse tillbehör till - yummy!, Pilav (övernaturligt gott ris, skulle tro att hemligheten heter smör), Ayran (salt mjölkdryck, låter weird jag vet men mycket smaskigt!), Simit (de croissantliknande bröden som man tar på väg till jobbet, skolan eller vart man nu är på väg under morgonruschen) och icke att förglömma - turkiskt Cay (te). "Hemma" står samovaren och puttrar hela kvällarna och man kedjedricker och umgås fram till tolv på nätterna har jag lärt mig.

Och så vidare till sötsakerna som hittills bara är två till antalet: Turkish delights och Baklava. Det härliga är ju själva grejen att bara gå omkring och i varje hörn hitta något gott att tugga på. Att vara riktigt sötsugen och svänga in på Cicek Pasaji (blompassagen) och köpa purfärska Turkish delights som badar i florsocker och allt bara smälter i munnen - då är man i himlen. Ja, det har helt enkelt handlat mycket om mat i veckan, och mer ska det bli!

Türkce seviyorum! = Jag älskar turkiska! Med bara 7 stycken i klassen får man chans till att prata mycket och man vågar mer. Det är så himlans roligt! Vi lär oss massor och eftersom Sevgi (min "sambo") inte kan engelska får jag massor av träning hemma också. Redan nu kan vi börja förstå varandra och häromdagen infann sig den där läckra känslan när man bara helt plötsligt förstår ett annat språk! Jag kommer nog aldrig glömma det fast det var något så banalt som att Sevgi frågade mig om det fanns varmvatten i duschen. Jag förstod ordet varmt och blev överlycklig! Kommunikation uppstod! Så kan vardagens små mirakler se ut här i Istanbul.

Om det var en enda sak jag skulle hinna med under den här resan så var det att få se någon av mina turkiska favoritartister. Jag önskade så jag blev blå att de skulle lyckas pricka in en spelning medan jag var i Istanbul. Och vad händer? Jo, min största turkiska idol ska spela den 17e april i Taksim (nära där jag bor)! Emre Aydin! Jag ska få se Emre Aydin! Lyckan i livet är gjord.

Ännu har det inte blivit mycket korttagning. Har bara ett par på världens sötaste katt som jag bor med så ni får hålla tillgodo med dem så länge tills det kommer fler!

Nu ska jag äta lite ekmek (bröd) med beyaz peynir (vit ost) och domatesler (tomater) hihi! Godnatt alla vänner!