Sommaren är helt underbar - och smärtsam.. Sitter just nu med den konstigaste solbrännan nånsin som innefattar smalbenen, vänster sida av ansikte, hals, arm och hand. Underskattade solens styrka rejält igår när vi spenderade hela dagen utomhus i Üsküdar. Så idag får jag skylla mig själv, ha ont och skämmas. Det är ju inte direkt på modet att ha en plommonfärgad panna och vita spår efter solglasögonen. Eller två stoppljus nedanför knäna.
För att spinna vidare på temat sommar och smärtsamt så lyckades en ny liten myggvän smyga sig in under nätet inatt och bita mig i bl a ansiktet - för andra gången. Så just nu ser jag inte riktigt klok ut, fast jag matchar ju Turkiets färger - alltid nåt. :)
Efter snart två månader här började jag undra om de verkligen hade morgonbön på den här sidan av stan. När jag bodde i Sultanahmet var det omöjligt att missa Ezan vid kvart i 6 varje morgon - det är den mest minarettäta delen av hela stan. Men så imorse hände det faktiskt! Och det är något speciellt att höra den så tidigt på morgonen. Man vet att större delen av staden sover och är tom och så hör man bara minaretutroparens dånande röst. Den lät även annorlunda från dagens och kvällens Ezan tyckte jag; långsammare och lugnare. Jag tröttnar aldrig på ljudet från Ezan - det är så vackert och spännande!
I helgen bär det av till Bulgarien för att få en ny stämpel i passet. Antagligen för att jag har vetat att jag måste göra den resan så känner jag inte helhjärtat för det. Jag vill vara i Istanbul ju. Speciellt nu när vädret är så underbart och man kan åka båt på Bosporen, ta en tur till Prinsöarna eller nåt annat helt superhärligt. Men nu ska man inte vara otacksam, man måste ju också passa på när man är i närheten och se andra saker. Jajemänsan. Och har man inga förväntningar om ett land kan det ju bli det motsatta från vad man tänkte om det.. jag känner igen det här.. :)
I skrivandets stund skickade Sanna en Wikipedialänk om Plovdiv och det verkar vara en jättevacker och intressant stad! Jag får ta tillbaks det jag skrev nyss, det här ser vi fram emot!
Håll tummarna för mig på fredag halv nio, då ska testet för Turkiska 2 genomföras och den här gången blir det ingen lek känner jag..
Öptüm! (Puss) Iyi geceler! (Godnatt)
onsdag 20 maj 2009
torsdag 14 maj 2009
Medelhavssommar!
Yaz geldi!!
Sommaren har kommit och helt plötsligt måste man gå ifrån solen för att hitta en sval plats i skuggan. Och varmare blir det.. tydligen i helgen redan. Jag måste bli frisk från förkylningen snart så jag orkar gå ut och shoppa sommarkläder och skor. Mina fötter kokar i inuti jympaskorna när man promenerar på eftermiddagarna. Men sen ska man hitta skor också och den typen av shopping är inte det enklaste här fast man skulle kunna tro det. Istiklal är en dyr gata och modet är inte helt i min smak, men jag har ändå lyckats hitta en skobutik som har rimliga priser och normalfina tunna skor, så dit bär det nog av i helgen.
Så nu när sommaren helt plötsligt är här har en helt annan känsla infunnit sig - semesterkänslan. I lägenheten står balkongdörren öppen hela dagarna och kvällarna. Idag gick jag och Sanna till Beşiktaş och åt lunch på det där mysiga caféet intill vattnet. Sen gjorde vi läxan i tre timmar, den här nivån är som sagt riktigt mycket svårare. Taylan (Sannas kille) kom förbi och hjälpte oss och sen tittade vi på när han tränade skateboard på torget. Det är så underbart när det blir varmt. Man kan vara ute hela dagarna och bara gå omkring eller sätta sig och titta på folk. Efter ett tag blev vi sugna på nåt och gick och köpte oss varsin färskpressad jordgubbsjuice för 15kr. Det är kanske det godaste jag druckit nånsin! När vi kom tillbaks fick vi en riktig uppvisning på första parkett i form av en kille som gjorde konster på sin cykel och det var så uppenbart att han ville imponera att jag blev full i skratt. Just precis framför oss såg han till att göra de mest trixigaste konsterna han kunde.
Sen blev det dags att åka hem och det är nu det mest otroliga händer. Jag kliver på den första bästa buss som går till Taksim och när jag just har klivit av säger en tjej med ett ansikte jag känner igen: "Do you speak Swedish?" När jag inser att det är Susanna från min gymnasieklass bara gapar jag och får inte fram något annat än: Men det är ju du! Hon blev helt tagen och jag blev nog chockad.
Det visade sig att hon kommit igår och är bara här över helgen. Vad är oddsen att vi hamnar på samma buss? Det bor 17 miljoner människor här! Det var så roligt att höra hur det gått för henne. Hon flyttade från Sverige en vecka efter studenten och hon hade bott i London, Paris och nu i Florens. Hon skriver sin doktoranduppsats inom mänskliga rättigheter - spännande! Jag hade velat höra mer. Det var 10 år sen vi sågs sist och så skulle vi mötas på Taksimtorget i Istanbul. Två Västeråsare från Carlforsska. Jag är fortfarande överväldigad av det här mötet..
Jag måste ju berätta att jag även fått en ny kompis/"matpappa". I förra veckan gick jag som vanligt ner till vårt konditori, som ligger precis intill skolan, för att köpa mig något gott bröd. Försäljaren frågade "Nasılsın" och jag svarade "Iyiyim" och frågade tillbaks och han svarade. Så långt allt som vanligt. Sen frågar han mig något och jag förstår att det har att göra med "hungrig" och "lite" att göra. Jag säger på suuperknagglig turkiska att jag äter lite här men till lunch desto mer. Då pekar han på sin mage och säger att jag är smal och borde äta mer! Hahaa! Jag visste inte vad jag skulle svara, inte så att man är van att höra det från kafébiträdet hemma direkt. :) Så idag jobbade han igen och frågade hur det var. Bra, sa jag och frågade tillbaks. Jag beställde min simit och när jag ska ta paketet lägger han på en liten s k minipizza (helt underbara små fluffiga läckerheter med en mängd av olika sorters fyllningar; tomat, potatis, champinjoner, spenat mm mm) och säger: Hediye (gåva). Haha! Så himla roligt! Jag har uppenbarligen fått en kompis som förser mig med lite extra mat på rasterna.
Jag kan också berätta en annan liten anekdot som inträffade idag och som vittnar om turkarnas mycket uppmärksamma sätt: När jag sitter utanför konditoriet och äter min simit stannar det en taxi precis framför mig, chauffören sticker ut huvudet och när jag tittar upp säger han med ett leende: Afiyet olsun! (Smaklig måltid!)
Ja, vad ska man säga! Det finns bara ett Turkiet och det är dom här små händelserna och mötena som gör att man inte kan låta bli att älska det. :D
şimdi, odama bir roman kitabı okumak için gidiyorum. (Nu går jag till mitt rum för att läsa en roman.) :D
Iyi akşamlar!
Sommaren har kommit och helt plötsligt måste man gå ifrån solen för att hitta en sval plats i skuggan. Och varmare blir det.. tydligen i helgen redan. Jag måste bli frisk från förkylningen snart så jag orkar gå ut och shoppa sommarkläder och skor. Mina fötter kokar i inuti jympaskorna när man promenerar på eftermiddagarna. Men sen ska man hitta skor också och den typen av shopping är inte det enklaste här fast man skulle kunna tro det. Istiklal är en dyr gata och modet är inte helt i min smak, men jag har ändå lyckats hitta en skobutik som har rimliga priser och normalfina tunna skor, så dit bär det nog av i helgen.
Så nu när sommaren helt plötsligt är här har en helt annan känsla infunnit sig - semesterkänslan. I lägenheten står balkongdörren öppen hela dagarna och kvällarna. Idag gick jag och Sanna till Beşiktaş och åt lunch på det där mysiga caféet intill vattnet. Sen gjorde vi läxan i tre timmar, den här nivån är som sagt riktigt mycket svårare. Taylan (Sannas kille) kom förbi och hjälpte oss och sen tittade vi på när han tränade skateboard på torget. Det är så underbart när det blir varmt. Man kan vara ute hela dagarna och bara gå omkring eller sätta sig och titta på folk. Efter ett tag blev vi sugna på nåt och gick och köpte oss varsin färskpressad jordgubbsjuice för 15kr. Det är kanske det godaste jag druckit nånsin! När vi kom tillbaks fick vi en riktig uppvisning på första parkett i form av en kille som gjorde konster på sin cykel och det var så uppenbart att han ville imponera att jag blev full i skratt. Just precis framför oss såg han till att göra de mest trixigaste konsterna han kunde.
Sen blev det dags att åka hem och det är nu det mest otroliga händer. Jag kliver på den första bästa buss som går till Taksim och när jag just har klivit av säger en tjej med ett ansikte jag känner igen: "Do you speak Swedish?" När jag inser att det är Susanna från min gymnasieklass bara gapar jag och får inte fram något annat än: Men det är ju du! Hon blev helt tagen och jag blev nog chockad.
Det visade sig att hon kommit igår och är bara här över helgen. Vad är oddsen att vi hamnar på samma buss? Det bor 17 miljoner människor här! Det var så roligt att höra hur det gått för henne. Hon flyttade från Sverige en vecka efter studenten och hon hade bott i London, Paris och nu i Florens. Hon skriver sin doktoranduppsats inom mänskliga rättigheter - spännande! Jag hade velat höra mer. Det var 10 år sen vi sågs sist och så skulle vi mötas på Taksimtorget i Istanbul. Två Västeråsare från Carlforsska. Jag är fortfarande överväldigad av det här mötet..
Jag måste ju berätta att jag även fått en ny kompis/"matpappa". I förra veckan gick jag som vanligt ner till vårt konditori, som ligger precis intill skolan, för att köpa mig något gott bröd. Försäljaren frågade "Nasılsın" och jag svarade "Iyiyim" och frågade tillbaks och han svarade. Så långt allt som vanligt. Sen frågar han mig något och jag förstår att det har att göra med "hungrig" och "lite" att göra. Jag säger på suuperknagglig turkiska att jag äter lite här men till lunch desto mer. Då pekar han på sin mage och säger att jag är smal och borde äta mer! Hahaa! Jag visste inte vad jag skulle svara, inte så att man är van att höra det från kafébiträdet hemma direkt. :) Så idag jobbade han igen och frågade hur det var. Bra, sa jag och frågade tillbaks. Jag beställde min simit och när jag ska ta paketet lägger han på en liten s k minipizza (helt underbara små fluffiga läckerheter med en mängd av olika sorters fyllningar; tomat, potatis, champinjoner, spenat mm mm) och säger: Hediye (gåva). Haha! Så himla roligt! Jag har uppenbarligen fått en kompis som förser mig med lite extra mat på rasterna.
Jag kan också berätta en annan liten anekdot som inträffade idag och som vittnar om turkarnas mycket uppmärksamma sätt: När jag sitter utanför konditoriet och äter min simit stannar det en taxi precis framför mig, chauffören sticker ut huvudet och när jag tittar upp säger han med ett leende: Afiyet olsun! (Smaklig måltid!)
Ja, vad ska man säga! Det finns bara ett Turkiet och det är dom här små händelserna och mötena som gör att man inte kan låta bli att älska det. :D
şimdi, odama bir roman kitabı okumak için gidiyorum. (Nu går jag till mitt rum för att läsa en roman.) :D
Iyi akşamlar!
onsdag 6 maj 2009
Vardag
Nu börjar livet här i Istanbul ha sin gilla gång. Stressen har lagt sig över att göra saker hela tiden och det börjar bli vardag. Vaknar på morgonen, klappar lite på şüküfe som märker när jag tänder lampan och sitter utanför dörren och jamar om uppmärksamhet, går fram till fönstret och tittar hur himlen ser ut, gör morgonbestyren och ger mig av mot skolan, köper en färsk simit på vägen och 25 minuter senare är jag framme och önskar Günaydın till kursarna i klassrummet. I fyra timmar har vi lektion och sedan bär det av mot Taksim för att hitta dagens lunchställe. Efter lunchen sätter sig jag och Sanna oftast med läxan som nuförtiden tar väldigt lång tid. Ibland sitter vi hemma här, ibland på något café. Sedan är det dags för middag. Oftast blir det något ute på Istiklal och det är helt olika från dag till dag; Döner, Börek med köttfärs, Iskender, Lahmacun etc. Ibland äter jag och Sevgi tillsammans eller så gör jag något till mig själv. Ikväll blev det asiatiskt och det var väl något helt otroligt vad gott soya kan smaka! Det hade jag uppenbarligen längtat efter. Hade jag fått välja hade det blivit ostronsås men en liten flaska kostade 50 kronor (!) och där gick gränsen. Jag drar slutsatsen att asiatisk mat inte toppar listan på vad man lagar i turkiska hem. Och varför skulle det det, turkarna har ju redan ett eget helt fantastiskt kök! Ja.. i stora drag är det en vardag här i Istanbul. Ibland tar jag en promenad ner till Galatabron för det är verkligen något speciellt med det området. Det är liksom där jag känner att jag är i Istanbul på riktigt. Stadens alla ingredienser samlat på ett ställe; den typiska Istanbulsiluetten, färjorna, fiskarna på bron, doften av hav och grillad fisk mm mm. Karaköy och Eminönü är nog mina favoritställen ändå..
Tänkte jag skulle berätta lite om Turkiska 2 som är inne på andra veckan nu. Den tog ett rejält kliv från första nivån och ingen av oss kände oss förberedda. Läraren pratar bara turkiska med oss och det har vi inte alls varit vana vid så det var lite som en chock. "Vad i all sin da'r säger han??" kände jag första dagarna. Nu börjar jag kunna snappa upp orden så det känns inte lika chockartat och om ett par veckor hoppas jag att det lossnat helt. Grammatiken går jättebra men det är det här med att bygga egna meningar i både skrift och tal som är otroligt svårt. I läsandet har vi kommit rätt långt, tycker att vi läser ganska komplexa meningar nu, men det finns inte en chans att man själv skulle kunna komma på något som ens liknar den meningsuppbyggnaden texterna har. Det känns lite stressande fast å andra sidan tror jag att det nog finns en tanke och en pedagogik bakom det hela hehe.
Jaha.. så var det det här med klassen som var chock nummer 2. I förra kursen var vi 6-7 stycken ganska tystlåtna och otroligt hänsynstagande studenter. Vi väntade på varandras svar och det var ingen som försökte glänsa. I den här gruppen är vi 15 stycken (som tur är kommer inte alla varje dag, puh!) och av dessa ingår inte fullt lika hänsynstagande människor. En del har för vana att sitta och viska svaren de tror är rätt när personen som fått frågan inte lyckas svara på en nanosekund. Finns det något mer enerverande?? När det sedan är deras tur visar det sig att de inte kan svaret. Barnslig humor är en annan ingrediens. Ni minns i låg- och mellanstadiet när man satt på någon lektion och fann att exemplena i boken var otroligt komiska och man gjorde sig rolig över det. På den nivån är det. En gång undrade jag om jag hamnat på ett zoo. Det är då det är skönt att bara jag och Sanna kan svenska för då vänder jag mig mot henne och säger något i stil med "Vilket jäkla liv det är här!". Det är visserligen bara att inse att vi har olika inlärningssystem världen över. I Sverige har vi tysta klassrum, i andra delar av världen, uppenbarligen inte.
En liten rolig anekdot är att boken för Turkiska 2 innehåller massor med fördomar om kvinnor. Några exempel:
- Alla kvinnor älskar att shoppa, och självklart tycker jag och min syster också om det.
- Vem vill du helst spela fotboll med? (Alternativ 1: en bild på två kvinnor med usel hållning och sura miner med en fotboll mellan sig, Alternativ 2: två spänstiga män med mungiporna uppe vid tinningarna och med en sportig pose)
- Imorgon har jag mycket att göra; jag ska både laga mat och städa (en bild på en kvinna).
- Alla tittade på flickan för att hon var mycket vacker
- Stryker du din partners skjortor: Ja = 1p Nej = 0p (detta är från ett påhittat kärlekstest och denna fråga återfanns under rubriken "Bara frågor för kvinnor")
Okej, man får ju ta allt det här lite på skoj, men när man tänker efter så känns det ändå lite gammalmodigt, eller vad tycker ni? ;)
Tänkte jag skulle berätta lite om Turkiska 2 som är inne på andra veckan nu. Den tog ett rejält kliv från första nivån och ingen av oss kände oss förberedda. Läraren pratar bara turkiska med oss och det har vi inte alls varit vana vid så det var lite som en chock. "Vad i all sin da'r säger han??" kände jag första dagarna. Nu börjar jag kunna snappa upp orden så det känns inte lika chockartat och om ett par veckor hoppas jag att det lossnat helt. Grammatiken går jättebra men det är det här med att bygga egna meningar i både skrift och tal som är otroligt svårt. I läsandet har vi kommit rätt långt, tycker att vi läser ganska komplexa meningar nu, men det finns inte en chans att man själv skulle kunna komma på något som ens liknar den meningsuppbyggnaden texterna har. Det känns lite stressande fast å andra sidan tror jag att det nog finns en tanke och en pedagogik bakom det hela hehe.
Jaha.. så var det det här med klassen som var chock nummer 2. I förra kursen var vi 6-7 stycken ganska tystlåtna och otroligt hänsynstagande studenter. Vi väntade på varandras svar och det var ingen som försökte glänsa. I den här gruppen är vi 15 stycken (som tur är kommer inte alla varje dag, puh!) och av dessa ingår inte fullt lika hänsynstagande människor. En del har för vana att sitta och viska svaren de tror är rätt när personen som fått frågan inte lyckas svara på en nanosekund. Finns det något mer enerverande?? När det sedan är deras tur visar det sig att de inte kan svaret. Barnslig humor är en annan ingrediens. Ni minns i låg- och mellanstadiet när man satt på någon lektion och fann att exemplena i boken var otroligt komiska och man gjorde sig rolig över det. På den nivån är det. En gång undrade jag om jag hamnat på ett zoo. Det är då det är skönt att bara jag och Sanna kan svenska för då vänder jag mig mot henne och säger något i stil med "Vilket jäkla liv det är här!". Det är visserligen bara att inse att vi har olika inlärningssystem världen över. I Sverige har vi tysta klassrum, i andra delar av världen, uppenbarligen inte.
En liten rolig anekdot är att boken för Turkiska 2 innehåller massor med fördomar om kvinnor. Några exempel:
- Alla kvinnor älskar att shoppa, och självklart tycker jag och min syster också om det.
- Vem vill du helst spela fotboll med? (Alternativ 1: en bild på två kvinnor med usel hållning och sura miner med en fotboll mellan sig, Alternativ 2: två spänstiga män med mungiporna uppe vid tinningarna och med en sportig pose)
- Imorgon har jag mycket att göra; jag ska både laga mat och städa (en bild på en kvinna).
- Alla tittade på flickan för att hon var mycket vacker
- Stryker du din partners skjortor: Ja = 1p Nej = 0p (detta är från ett påhittat kärlekstest och denna fråga återfanns under rubriken "Bara frågor för kvinnor")
Okej, man får ju ta allt det här lite på skoj, men när man tänker efter så känns det ändå lite gammalmodigt, eller vad tycker ni? ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
