En långpromenad för att ta farväl av den här tiden i Istanbul

...och så var det bara en dag kvar. Så jag beslöt att avsluta resan såsom jag startade den för tre månader sen. Jag tog en promenad från lägenheten i Tepebaşı, vandrade via Galata ner till Karaköy och sedan vidare över Galatabron till Eminönü. Men på vägen hann det hända grejer: som vanligt i den här staden. Man behöver då aldrig ha tråkigt. I Karaköy finns gott om restauranginkastare och det finns en som kämpar hårdare än de andra, oj va ihärdig han är. Denne kypare mötte jag redan för två år sedan då jag var i Istanbul för allra första gången. Då var det november och jag hade den dagen träffat Reza från Iran och tillsammans hade vi utforskat Istanbul. Så idag precis som då ville han bjuda på en çay - och varför inte? Visst, det är ett försäljningstrick men vem tackar nej till en gratis äppelte intill Bosporen. Inte jag i alla fall. Så där satt jag en stund och filosoferade och småpratade lite med kyparen och hans kollega och smuttade på ett, enligt mig, perfekt elma çayı. Sen gick jag vidare mot Eminönü - med Balık ekmek som mål. Jag valde samma ställe som för tre månader sedan men den här gången var det mycket roligare för nu kunde jag prata turkiska med gubbarna. Det är så roligt att prata turkiska ute för man blir alltid så glatt bemött och de börjar alltid skoja och skratta för de tycker nog det är rätt lustigt. Den här gången satte jag mig där på en bänk och tittade på Yeni Camii (Nya moskén) medan jag slukade min älskade fiskmacka. Bredvid mig kom en man och satte sig och när jag tittade upp mot honom önskade han mig: Afiyet olsun (Smaklig måltid). En sådan liten sak, men det gör en så glad! Och det är vardag här i Turkiet. Värme.

På vägen tillbaka hade solen gått ner och Bosporenbron börjat sitt ljusspel, så jag stannade till en stund på bron, njöt av utsikten och mumlade tyst: "Istanbul, jag glömmer dig aldrig" Hihi! ;D
Sedan gick jag vidare i sakta mak och kom åter att tänka på hur många dofter det finns i den här staden. Söta dofter från vattenpipor, stekt färsk fisk, kebaber av alla de slag och så havsdoften från Bosporen. Det är något jag kommer att sakna, alla dofter. Även om alla odörer inte är av positivt slag så hör ju även de till Istanbul.
Där på bron kom jag att tänka på ett café jag besökt i Galata där man har utsikt över Istanbul; från Bosporenbron, över asiatiska sidan, till Sultanahmet med Aya Sofya och Sultanahmet moskén och kände instinktivt att där måste jag avsluta kvällen med en çay. Så blev det, och i trapphuset träffade jag två artiga turkar som jag växlade några ord med för de tyckte att det var lite elakt av de tre före mig att inte låta mig åka med dem i hissen för det stod ju faktiskt 4 kişilik (för 4 pers) på hissen. :) Sedan tjuvlyssnade jag lite på vad de pratade om för att öva min hörförståelse lite (perfekt att kunna skylla på det)..

Vid 22 bar det av tillbaka mot lägenheten men jag var sugen på nåt sött och som en skänk från ovan dök en liten Turkish Delights butik upp vid min vänstra sida. Det blev ett litet paket med olika smaker av Lokum. Å det är ljuuuvligt, den där första tuggan, när man känner hur den bara smälter i munnen och alla smaker dansar schottis på tungan - slurrrp! Det är njutning det. Slutet gott, allting gott. För tre månader sen avslutade jag kvällen på exakt samma sätt - med en liten påse färska Lokum på vägen hem. Efter det har det inte gått lika bra att få tag på fräscha men ikväll, på avskedspromenaden, då var de helt perfekta! Vilken tur!

Om ni tyckte det var roligt att läsa om mina turkiska historier kommer det mera till hösten, men då kommer det att handla om Ankara...

Okuduğunuz için çok teşekkür ediyorum. Kendinize iyi bakın, biraz sonra Isveç'te görüşürüz!
Jag tackar så mycket för att ni har läst. Ta hand om er, snart ses vi i Sverige!