Annorlunda upplevelser i Alanya

Ja, det här blir väl kanske det sista inlägget för just den här Istanbulbloggen. En vecka exakt återstår. Tre månader har svischat förbi och sammanfattningsvis har det varit en otrolig upplevelse och jag har lärt mig så mycket om den turkiska kulturen och även hur man klarar sig ensam i en mångmiljonstad.

Igår kom jag hem från en 9 dagars tripp i Alanya. Det mest intressanta på den här resan är att jag träffade en jätteintressant man som jobbade på restaurangen mittemot mitt hotell. Vi spelade lite schack och pratade om livet. En dag frågade han om jag ville träffa hans fru och barn och jag tackade ja direkt. Morgonen därpå kom lillflickan Aysenur in till staden för att hämta upp mig. Vi tog en dolmus till Kestel - en liten by 2km utanför Alanya stad. Väl framme fick jag ett varmt och blygt välkomnande av mamman, Gül. Jag försökte på stapplande turkiska att få fram några frågor, egentligen hade jag så mycket jag ville fråga om och det finns nog inget mer frustrerande än att inte kunna uttrycka sig.
Vi åt en god frukost på äkta turkiskt vis - på golvet - och allt var antingen hemmagjort eller plockat direkt från trädgården. Färska tomater, paprikor, gurkor och hemmagjord Yufka (som tunnbröd fast supertunt). Jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt eller hur mycket jag skulle äta så det blev lite pinsamt. Fast ändå inte, jag kände att tystnaden och mitt fumleri inte gjorde så mycket, det är ju lite det som är tjusningen också på nåt vis. Jag hade ju ingen aning om den här matkulturen. Efter frukosten bar det av till moskén och Aysenurs koranskola. Åh vilken härlig upplevelse! Läraren Serife var en energisk och underbar karaktär. När hon virade sjalen om mitt huvud sa hon hela tiden: Ne tatli, ne güzel! (vad söt, vad fint!) Jag antar att det inte var varje dag dom fick sätta på en sjal på en utlänning så det var nog lika spännande för dom som för mig. Barnen var såå söta! De satt och tisslade och tasslade och tittade på mig. Å vad duktiga de var! De läste suror på arabiska och jag var så imponerad. Jag sa det till mamman och då sa hon: men arabiska är inte svårt egentligen. Hmm, okej, om du säger det så. :) Efter skolslutet pratade vi lite med Serife och hon ville bjuda över oss till hennes hem senare på kvällen. Med det bestämt hoppade hon lite tufft upp bakom sin man på moppen och så körde de iväg hemåt. Jag, Gül och Aysenur gick vidare till deras hem.

Kestel är en liten by långt ifrån allt vad turism heter. Det enda ljudet man hörde var från någon som hamrade längre bort, en tupp som gal utanför och Ezan som ekade mellan bergen då och då. Deras hem hade en ljuvlig atmosfär. Lugnt och stilla. Några få möbler. Fönster som tog upp största delen av vardagsrummets väggar med skira gardiner som fladdrade i vinden. Där satt jag i soffan och kände hur jag blev mer och mer avslappnad och jag antar att Gül såg det för hon hämtade en kudde till mig och lade sig också, sen somnade vi hihi. Jag kände mig så trygg där, helt otroligt.
Med ny energi en timme senare gick vi upp till grannen och åt och drack te. En kvinna vid namn Hacer bodde där med sin son Yahya Kemal (ett riktigt sött litet busfrö) och sin mamma som var en söt gammal gumma som tappat största delen av hörseln och det här hade jag så roligt åt att jag fick bita mig i läppen för att inte börja skratta. Det var bara en sådan komisk situation, precis som en film. Lilla gumman satt där i soffan och beklagade sig och sa Ee?! om allting och Hacer, som är en kvinna med humör, fick ta om allting två gånger. Och andra gången var alltid rösten några snäpp högre och några snäpp mer irriterad. Men mitt i allt det här så kände man en sådan värme. Atmosfären var så uppsluppen och jag antar att jag nog skulle kunnat somna där med haha!

Sen gick vi vidare mot Serifes hus och det var en otroligt vacker promenad uppåt mot bergens fot. Vi passerade bananplantager och hade hela tiden en vacker utsikt mot havet. Väl framme visade det sig att Serife bodde intill en moské för hennes man var imam. Så vackert, och så tyst. Här hördes bara ljudet av sikadorna och smågrabbarna som spelade fotboll intill. Så när det var dags för Ezan vände jag mig mot bergen och bara slöt ögonen och lyssnade. Magiskt!
Intill deras gård växte pinjeträd så jag och Aysenur samlade några stycken. Hon hade visat mig pinjeträd i en botanisk encyklopedi hemma tidigare och var så exalterad över att det fanns ett uppe hos Serife som hon skulle visa mig.

På kvällen åkte Aysenur och Muhammed (sonen) med mig intill stan och vidare till pappans restaurang. Vilka kontraster. Barnen satt storögda och såg hur tjejer i tonåren, med ibland inte mer än en tråd på kroppen, gå förbi. Och känsliga jag ville bara sätta dom på första bästa dolmus hem till Kestel och säga: Åk aldrig mer hit! Men jag tror dom tog det bättre än jag för Aysenur muttrade bara något lite skrattandes för sig själv och vi himlade lite med ögonen mot varandra.

Två dagar senare var jag bjuden dit igen. Den här dagen kom det fler barn på besök och de fnittrade blygt och frågade saker. Vi satt på balkongen och Gül försökte lära mig arabiska eftersom hon tyckte "det var så lätt" men hennes elev var dock hopplös. Helt plötsligt började hon förhöra mig på bokstäverna och jag var tvungen att börja skratta. Det jag minns idag är Elif och Lamelif, men jag har ingen aning om hur dom ser ut hihi. Vackert är det i alla fall. Den här dagen fanns hemmagjorda vindolmar på menyn och det var helt utsökt! Senare kom Hacer ner och jag fick vara med när de gjorde kakor. På eftermiddagen var barnen som svenska barn på julafton. De sprang runt med myror i kroppen och undrade när det egentligen var dags att gå ner till havet. Och det undrade jag med kan jag säga. Trodde det skulle bli en heldag där men turkiska familjer går vanligtvis inte ner förrän på kvällen. Så vi fördrev tiden med Beştaş (Femstenar) som barnen lärde mig. Det ska vi spela när jag kommer hem Filip, Ludde, Sofia och Carl! Ja, vuxna får också vara med, det är riktigt skoj!
Vid sextiden var det så äntligen dags för havet. Och jag förstod ganska snart att storleken på vågorna var av stor betydelse för det var ett hett samtalsämne. Och när vi kom över krönet och såg att vågorna stod som väggar var besvikelsen påtaglig. Men vi badade ändå allra närmast stranden och vilket liv det var! Mammorna skrek på sina barn och jagade ifatt dom när de kom ut för djupt och verkade vara arga. Men jag undrar om inte det där är lite spel också för att försöka få nån sorts pli på barnen för det syntes att de samtidigt verkade ha riktigt roligt. En utav kvinnorna föll i vattnet och då tänkte jag: nu bryter det nog löst, men hon bara skrattade och blev sittandes där med ett leende.
Sen skulle vi skiljas åt och vilket kram- och pusskalas det blev. Aysenur tog mycket kontakt med mig under de här dagarna och jag såg att hon tittade länge innan jag skulle åka. Det var jobbigt.. Jag blev så rörd över de här människomötena att det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Men nu har jag familjens adress och vi ska brevväxla. Ett perfekt sätt för mig att öva på turkiskan också. Jag tänkte så mycket på min egen familj under dessa dagar. Jag tänkte vad spännande det hade varit för Filip, Sofia, Ludde och Carl att få se hur de här barnen lever. Jag berättade om er, barnen, för Muhammed och han lyssnade med stort intresse. Så vem vet, någon gång i framtiden kanske vi kan besöka mina nyfunna vänner ute i Kestel och spela Beştaş alla tillsammans hihi!

Utflykt till Pierre Loti och sagoberättande på turkiska

"Viiilken häärlig dag, nanananaa, nanananaa, nananaaaa!"

En låt jag alltid får på hjärna när dagen bara känns sådär helt klockren! Eller så kan man sjunga som Markus Krunegård: "Hela världen är så underbar!" Ja, just nu känns det bara så helt perfekt. Stoppa tiden någon, snälla! Igår mötte jag upp Doğan utanför Yeni cami (Nya moskéen) och vi åkte vidare till Eyüp, ett ställe längre uppåt Gyllene hornet. Där besökte vi Eyüp moskéen och eftersom Doğan är lärd som ett troll och väldigt engagerad berättade han passionerat historien bakom platsen. Eyüp är en plats muslimer vallfärdar till efter Mekka. Här ligger nämligen profeten Muhammeds vän begravd. Och framför graven såg vi många som bad. Bilder från platsen finns snart på Facebook. Sedan fortsatte vi med linbana till Pierre Loti. Pierre Loti var en italiens turkofil och egentligen är det ett kafé som är uppkallat efter honom här då han ofta besökte just det under hans vistelse här 1876. Oooo vilken utsikt! En helt fantastisk plats. Vi satt där ett tag och sedan fortsatte vi till Aksaray, som är känt för sina supergoda kebaber. Där mötte vi upp Doğans kompis, Mehmet, och sedan delade vi alla på en Karışık kebab - en mixtallrik med kyckling-, lamm-, urfa-, och adanakebab! Grrymt gott! Vi samtalade länge om Mevlana, Orhan Pamuk (och andra turkiska författare), turkiska filmer mm mm. Supertrevliga människor, dom där Doğan och Mehmet. :D Sen tog vi en promenad tillbaka till busshållplatsen och det bar hemåt.

I skolan har vi idag lärt oss formen "Jag hörde att../Jag fick reda på.." och denna form används även för sagor så vi fick välja en saga att berätta. "Det var en gång..." på turkiska är "Bir varmış bir yokmuş." Jag tog Den fula ankungen. Å va jag gillar den här kursen. Vi är bara 7 stycken och det är mycket konversation så vi interagerar en hel del med varandra och hjälper varandra så det blir otroligt många goda skratt. Jag kommer sakna alla har jag insett... Sen kom Anastasia (en kursare från Vitryssland) in genom dörren med ett stort paket från Yavuz pastanesi - det visade sig att hon fyllde 30 idag! En kort stund därefter knackade våran çaycı (mannen på skolan som står i kiosken och serverar te) på dörren och hade med sig en bricka med te till oss. Så vi sjöng "Mutlu yıllar sana" (Happy birthday), drack te och smaskade på en härlig tårta med choklad och caramelbitar i!

Ikväll ska jag, Michelle och Aurelie gå till en bar som har liveuppträdande med jazz och flamenco, nere vid Galataområdet. Ska bli super!
Idag har jag en hemmadag för den senaste tiden har jag varit ute hela dagarna och kvällarna så det har inte blivit av att tvätta och eller fixa oredan i rummet (rent allmänt är det svårt att hålla ordning i ett rum med bara en säng och två nattygsbord hehe..).

Tamam, sonra görüşüruz!

Faser

Den här resan har passerat några faser och varit en berg- och dalbana litegrann. I början handlade allt om anpassning till en ny omgivning och det kaos som råder här. Det var kallt som tusan och livet var inte alls särskilt lätt eller ett dugg som jag förväntade mig, men ljuspunkter fanns och de gjorde att man orkade kämpa på. Sen kom "anpassningsfasen" då allt började likna vardag och jag kände att jag hade koll på läget och nu.. nu har "semesterfasen" startat. Det är runt 30 grader varje dag och medelhavsljuset gör att livet är hur lätt som helst att leva och jag njuter till fullo! Kurs 3 är även mycket lugnare och jag har haft turen att hamna i en klass med supertrevliga människor och en helgalen lärare. Mehmet är en korpulent äldre herre som lär ut turkiska med hela sig själv som hjälpmedel. Han är en härlig karaktär och många är skrattanfallen som drabbat en under lektionerna.

Turkiskan börjar också lossna på riktigt nu, och det är så roligt! Kommer att tänka på engelskans "hilarious" vilket bäst förklarar känslan. Nästan så jag får fjärilar i magen, det är inte klokt. Jag får åka ut till Vallby och tvinga folk att prata med mig när jag kommer hem, jag har blivit beroende.

Har lärt känna en ny tjej i klassen - Michelle från Pittsburgh. Hon har introducerat mig för biolivet här i Istanbul och det är verkligen kanon för det är billigt (25-40 kr) och inte mycket folk eftersom det finns så många biografer att välja på och man kan öva turkiska samtidigt. Förra veckan var vi på Issiz adam ("den ensamma mannen" typ) - utan text - så det var en utmaning men vi lyckades tillsammans förstå sammanhanget. Den hade alla ingredienser som en turkisk film bör ha: dramatik, tragik, överspel, lite mer dramatik och lite mer tragik. Det var så gulligt, Peter i min klass är en man runt 60 och när han hörde att vi sett Issiz adam sa han: jag tyckte den var jättebra, det var nästan så att jag grät på slutet. Tycket det var så fint att han erkände en sådan sak.
Igår såg vi Körlük/Blindness och om den går i Sverige nu så ta chansen och se den, den är amerikansk så den borde gå där. En liten varning dock; den är makaber och väldigt otäck på sina ställen men budskapet är riktigt bra och slutet väldigt vackert. Den lämnar ingen oberörd.

Om 10 dagar åker jag till Alanya. Jag längtar, samtidigt som det också betyder att datumet för att lämna Istanbul kommer närmare. Det har gått så fort.. "har jag hunnit med allt, vad mer måste jag göra, njuter jag tillräckligt, hur ska jag kunna spara den här känslan" är frågor som kretsar i huvudet. Jag frågade min vän från Nargilekaféet, Doğan, idag om det är något jag missat och han sa en sak: att vara med om en morgon-Namaz. Så jag ska få följa med en tidig morgon vid 5-tiden till en speciell moské som ska vara väldigt vacker- Eyüp camii. Ska bli såå spännande! Som jag skrev förut så upplever jag att det är något speciellt med böneutropen på morgnarna och han berättade att för muslimer är det också så att morgonbönen är den mest speciella av alla fem.

Sonra görüşurüz! Vi ses sen!