Ja, det här blir väl kanske det sista inlägget för just den här Istanbulbloggen. En vecka exakt återstår. Tre månader har svischat förbi och sammanfattningsvis har det varit en otrolig upplevelse och jag har lärt mig så mycket om den turkiska kulturen och även hur man klarar sig ensam i en mångmiljonstad.
Igår kom jag hem från en 9 dagars tripp i Alanya. Det mest intressanta på den här resan är att jag träffade en jätteintressant man som jobbade på restaurangen mittemot mitt hotell. Vi spelade lite schack och pratade om livet. En dag frågade han om jag ville träffa hans fru och barn och jag tackade ja direkt. Morgonen därpå kom lillflickan Aysenur in till staden för att hämta upp mig. Vi tog en dolmus till Kestel - en liten by 2km utanför Alanya stad. Väl framme fick jag ett varmt och blygt välkomnande av mamman, Gül. Jag försökte på stapplande turkiska att få fram några frågor, egentligen hade jag så mycket jag ville fråga om och det finns nog inget mer frustrerande än att inte kunna uttrycka sig.
Vi åt en god frukost på äkta turkiskt vis - på golvet - och allt var antingen hemmagjort eller plockat direkt från trädgården. Färska tomater, paprikor, gurkor och hemmagjord Yufka (som tunnbröd fast supertunt). Jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt eller hur mycket jag skulle äta så det blev lite pinsamt. Fast ändå inte, jag kände att tystnaden och mitt fumleri inte gjorde så mycket, det är ju lite det som är tjusningen också på nåt vis. Jag hade ju ingen aning om den här matkulturen. Efter frukosten bar det av till moskén och Aysenurs koranskola. Åh vilken härlig upplevelse! Läraren Serife var en energisk och underbar karaktär. När hon virade sjalen om mitt huvud sa hon hela tiden: Ne tatli, ne güzel! (vad söt, vad fint!) Jag antar att det inte var varje dag dom fick sätta på en sjal på en utlänning så det var nog lika spännande för dom som för mig. Barnen var såå söta! De satt och tisslade och tasslade och tittade på mig. Å vad duktiga de var! De läste suror på arabiska och jag var så imponerad. Jag sa det till mamman och då sa hon: men arabiska är inte svårt egentligen. Hmm, okej, om du säger det så. :) Efter skolslutet pratade vi lite med Serife och hon ville bjuda över oss till hennes hem senare på kvällen. Med det bestämt hoppade hon lite tufft upp bakom sin man på moppen och så körde de iväg hemåt. Jag, Gül och Aysenur gick vidare till deras hem.
Kestel är en liten by långt ifrån allt vad turism heter. Det enda ljudet man hörde var från någon som hamrade längre bort, en tupp som gal utanför och Ezan som ekade mellan bergen då och då. Deras hem hade en ljuvlig atmosfär. Lugnt och stilla. Några få möbler. Fönster som tog upp största delen av vardagsrummets väggar med skira gardiner som fladdrade i vinden. Där satt jag i soffan och kände hur jag blev mer och mer avslappnad och jag antar att Gül såg det för hon hämtade en kudde till mig och lade sig också, sen somnade vi hihi. Jag kände mig så trygg där, helt otroligt.
Med ny energi en timme senare gick vi upp till grannen och åt och drack te. En kvinna vid namn Hacer bodde där med sin son Yahya Kemal (ett riktigt sött litet busfrö) och sin mamma som var en söt gammal gumma som tappat största delen av hörseln och det här hade jag så roligt åt att jag fick bita mig i läppen för att inte börja skratta. Det var bara en sådan komisk situation, precis som en film. Lilla gumman satt där i soffan och beklagade sig och sa Ee?! om allting och Hacer, som är en kvinna med humör, fick ta om allting två gånger. Och andra gången var alltid rösten några snäpp högre och några snäpp mer irriterad. Men mitt i allt det här så kände man en sådan värme. Atmosfären var så uppsluppen och jag antar att jag nog skulle kunnat somna där med haha!
Sen gick vi vidare mot Serifes hus och det var en otroligt vacker promenad uppåt mot bergens fot. Vi passerade bananplantager och hade hela tiden en vacker utsikt mot havet. Väl framme visade det sig att Serife bodde intill en moské för hennes man var imam. Så vackert, och så tyst. Här hördes bara ljudet av sikadorna och smågrabbarna som spelade fotboll intill. Så när det var dags för Ezan vände jag mig mot bergen och bara slöt ögonen och lyssnade. Magiskt!
Intill deras gård växte pinjeträd så jag och Aysenur samlade några stycken. Hon hade visat mig pinjeträd i en botanisk encyklopedi hemma tidigare och var så exalterad över att det fanns ett uppe hos Serife som hon skulle visa mig.
På kvällen åkte Aysenur och Muhammed (sonen) med mig intill stan och vidare till pappans restaurang. Vilka kontraster. Barnen satt storögda och såg hur tjejer i tonåren, med ibland inte mer än en tråd på kroppen, gå förbi. Och känsliga jag ville bara sätta dom på första bästa dolmus hem till Kestel och säga: Åk aldrig mer hit! Men jag tror dom tog det bättre än jag för Aysenur muttrade bara något lite skrattandes för sig själv och vi himlade lite med ögonen mot varandra.
Två dagar senare var jag bjuden dit igen. Den här dagen kom det fler barn på besök och de fnittrade blygt och frågade saker. Vi satt på balkongen och Gül försökte lära mig arabiska eftersom hon tyckte "det var så lätt" men hennes elev var dock hopplös. Helt plötsligt började hon förhöra mig på bokstäverna och jag var tvungen att börja skratta. Det jag minns idag är Elif och Lamelif, men jag har ingen aning om hur dom ser ut hihi. Vackert är det i alla fall. Den här dagen fanns hemmagjorda vindolmar på menyn och det var helt utsökt! Senare kom Hacer ner och jag fick vara med när de gjorde kakor. På eftermiddagen var barnen som svenska barn på julafton. De sprang runt med myror i kroppen och undrade när det egentligen var dags att gå ner till havet. Och det undrade jag med kan jag säga. Trodde det skulle bli en heldag där men turkiska familjer går vanligtvis inte ner förrän på kvällen. Så vi fördrev tiden med Beştaş (Femstenar) som barnen lärde mig. Det ska vi spela när jag kommer hem Filip, Ludde, Sofia och Carl! Ja, vuxna får också vara med, det är riktigt skoj!
Vid sextiden var det så äntligen dags för havet. Och jag förstod ganska snart att storleken på vågorna var av stor betydelse för det var ett hett samtalsämne. Och när vi kom över krönet och såg att vågorna stod som väggar var besvikelsen påtaglig. Men vi badade ändå allra närmast stranden och vilket liv det var! Mammorna skrek på sina barn och jagade ifatt dom när de kom ut för djupt och verkade vara arga. Men jag undrar om inte det där är lite spel också för att försöka få nån sorts pli på barnen för det syntes att de samtidigt verkade ha riktigt roligt. En utav kvinnorna föll i vattnet och då tänkte jag: nu bryter det nog löst, men hon bara skrattade och blev sittandes där med ett leende.
Sen skulle vi skiljas åt och vilket kram- och pusskalas det blev. Aysenur tog mycket kontakt med mig under de här dagarna och jag såg att hon tittade länge innan jag skulle åka. Det var jobbigt.. Jag blev så rörd över de här människomötena att det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Men nu har jag familjens adress och vi ska brevväxla. Ett perfekt sätt för mig att öva på turkiskan också. Jag tänkte så mycket på min egen familj under dessa dagar. Jag tänkte vad spännande det hade varit för Filip, Sofia, Ludde och Carl att få se hur de här barnen lever. Jag berättade om er, barnen, för Muhammed och han lyssnade med stort intresse. Så vem vet, någon gång i framtiden kanske vi kan besöka mina nyfunna vänner ute i Kestel och spela Beştaş alla tillsammans hihi!
Igår kom jag hem från en 9 dagars tripp i Alanya. Det mest intressanta på den här resan är att jag träffade en jätteintressant man som jobbade på restaurangen mittemot mitt hotell. Vi spelade lite schack och pratade om livet. En dag frågade han om jag ville träffa hans fru och barn och jag tackade ja direkt. Morgonen därpå kom lillflickan Aysenur in till staden för att hämta upp mig. Vi tog en dolmus till Kestel - en liten by 2km utanför Alanya stad. Väl framme fick jag ett varmt och blygt välkomnande av mamman, Gül. Jag försökte på stapplande turkiska att få fram några frågor, egentligen hade jag så mycket jag ville fråga om och det finns nog inget mer frustrerande än att inte kunna uttrycka sig.
Vi åt en god frukost på äkta turkiskt vis - på golvet - och allt var antingen hemmagjort eller plockat direkt från trädgården. Färska tomater, paprikor, gurkor och hemmagjord Yufka (som tunnbröd fast supertunt). Jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt eller hur mycket jag skulle äta så det blev lite pinsamt. Fast ändå inte, jag kände att tystnaden och mitt fumleri inte gjorde så mycket, det är ju lite det som är tjusningen också på nåt vis. Jag hade ju ingen aning om den här matkulturen. Efter frukosten bar det av till moskén och Aysenurs koranskola. Åh vilken härlig upplevelse! Läraren Serife var en energisk och underbar karaktär. När hon virade sjalen om mitt huvud sa hon hela tiden: Ne tatli, ne güzel! (vad söt, vad fint!) Jag antar att det inte var varje dag dom fick sätta på en sjal på en utlänning så det var nog lika spännande för dom som för mig. Barnen var såå söta! De satt och tisslade och tasslade och tittade på mig. Å vad duktiga de var! De läste suror på arabiska och jag var så imponerad. Jag sa det till mamman och då sa hon: men arabiska är inte svårt egentligen. Hmm, okej, om du säger det så. :) Efter skolslutet pratade vi lite med Serife och hon ville bjuda över oss till hennes hem senare på kvällen. Med det bestämt hoppade hon lite tufft upp bakom sin man på moppen och så körde de iväg hemåt. Jag, Gül och Aysenur gick vidare till deras hem.
Kestel är en liten by långt ifrån allt vad turism heter. Det enda ljudet man hörde var från någon som hamrade längre bort, en tupp som gal utanför och Ezan som ekade mellan bergen då och då. Deras hem hade en ljuvlig atmosfär. Lugnt och stilla. Några få möbler. Fönster som tog upp största delen av vardagsrummets väggar med skira gardiner som fladdrade i vinden. Där satt jag i soffan och kände hur jag blev mer och mer avslappnad och jag antar att Gül såg det för hon hämtade en kudde till mig och lade sig också, sen somnade vi hihi. Jag kände mig så trygg där, helt otroligt.
Med ny energi en timme senare gick vi upp till grannen och åt och drack te. En kvinna vid namn Hacer bodde där med sin son Yahya Kemal (ett riktigt sött litet busfrö) och sin mamma som var en söt gammal gumma som tappat största delen av hörseln och det här hade jag så roligt åt att jag fick bita mig i läppen för att inte börja skratta. Det var bara en sådan komisk situation, precis som en film. Lilla gumman satt där i soffan och beklagade sig och sa Ee?! om allting och Hacer, som är en kvinna med humör, fick ta om allting två gånger. Och andra gången var alltid rösten några snäpp högre och några snäpp mer irriterad. Men mitt i allt det här så kände man en sådan värme. Atmosfären var så uppsluppen och jag antar att jag nog skulle kunnat somna där med haha!
Sen gick vi vidare mot Serifes hus och det var en otroligt vacker promenad uppåt mot bergens fot. Vi passerade bananplantager och hade hela tiden en vacker utsikt mot havet. Väl framme visade det sig att Serife bodde intill en moské för hennes man var imam. Så vackert, och så tyst. Här hördes bara ljudet av sikadorna och smågrabbarna som spelade fotboll intill. Så när det var dags för Ezan vände jag mig mot bergen och bara slöt ögonen och lyssnade. Magiskt!
Intill deras gård växte pinjeträd så jag och Aysenur samlade några stycken. Hon hade visat mig pinjeträd i en botanisk encyklopedi hemma tidigare och var så exalterad över att det fanns ett uppe hos Serife som hon skulle visa mig.
På kvällen åkte Aysenur och Muhammed (sonen) med mig intill stan och vidare till pappans restaurang. Vilka kontraster. Barnen satt storögda och såg hur tjejer i tonåren, med ibland inte mer än en tråd på kroppen, gå förbi. Och känsliga jag ville bara sätta dom på första bästa dolmus hem till Kestel och säga: Åk aldrig mer hit! Men jag tror dom tog det bättre än jag för Aysenur muttrade bara något lite skrattandes för sig själv och vi himlade lite med ögonen mot varandra.
Två dagar senare var jag bjuden dit igen. Den här dagen kom det fler barn på besök och de fnittrade blygt och frågade saker. Vi satt på balkongen och Gül försökte lära mig arabiska eftersom hon tyckte "det var så lätt" men hennes elev var dock hopplös. Helt plötsligt började hon förhöra mig på bokstäverna och jag var tvungen att börja skratta. Det jag minns idag är Elif och Lamelif, men jag har ingen aning om hur dom ser ut hihi. Vackert är det i alla fall. Den här dagen fanns hemmagjorda vindolmar på menyn och det var helt utsökt! Senare kom Hacer ner och jag fick vara med när de gjorde kakor. På eftermiddagen var barnen som svenska barn på julafton. De sprang runt med myror i kroppen och undrade när det egentligen var dags att gå ner till havet. Och det undrade jag med kan jag säga. Trodde det skulle bli en heldag där men turkiska familjer går vanligtvis inte ner förrän på kvällen. Så vi fördrev tiden med Beştaş (Femstenar) som barnen lärde mig. Det ska vi spela när jag kommer hem Filip, Ludde, Sofia och Carl! Ja, vuxna får också vara med, det är riktigt skoj!
Vid sextiden var det så äntligen dags för havet. Och jag förstod ganska snart att storleken på vågorna var av stor betydelse för det var ett hett samtalsämne. Och när vi kom över krönet och såg att vågorna stod som väggar var besvikelsen påtaglig. Men vi badade ändå allra närmast stranden och vilket liv det var! Mammorna skrek på sina barn och jagade ifatt dom när de kom ut för djupt och verkade vara arga. Men jag undrar om inte det där är lite spel också för att försöka få nån sorts pli på barnen för det syntes att de samtidigt verkade ha riktigt roligt. En utav kvinnorna föll i vattnet och då tänkte jag: nu bryter det nog löst, men hon bara skrattade och blev sittandes där med ett leende.
Sen skulle vi skiljas åt och vilket kram- och pusskalas det blev. Aysenur tog mycket kontakt med mig under de här dagarna och jag såg att hon tittade länge innan jag skulle åka. Det var jobbigt.. Jag blev så rörd över de här människomötena att det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Men nu har jag familjens adress och vi ska brevväxla. Ett perfekt sätt för mig att öva på turkiskan också. Jag tänkte så mycket på min egen familj under dessa dagar. Jag tänkte vad spännande det hade varit för Filip, Sofia, Ludde och Carl att få se hur de här barnen lever. Jag berättade om er, barnen, för Muhammed och han lyssnade med stort intresse. Så vem vet, någon gång i framtiden kanske vi kan besöka mina nyfunna vänner ute i Kestel och spela Beştaş alla tillsammans hihi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar