Faser

Den här resan har passerat några faser och varit en berg- och dalbana litegrann. I början handlade allt om anpassning till en ny omgivning och det kaos som råder här. Det var kallt som tusan och livet var inte alls särskilt lätt eller ett dugg som jag förväntade mig, men ljuspunkter fanns och de gjorde att man orkade kämpa på. Sen kom "anpassningsfasen" då allt började likna vardag och jag kände att jag hade koll på läget och nu.. nu har "semesterfasen" startat. Det är runt 30 grader varje dag och medelhavsljuset gör att livet är hur lätt som helst att leva och jag njuter till fullo! Kurs 3 är även mycket lugnare och jag har haft turen att hamna i en klass med supertrevliga människor och en helgalen lärare. Mehmet är en korpulent äldre herre som lär ut turkiska med hela sig själv som hjälpmedel. Han är en härlig karaktär och många är skrattanfallen som drabbat en under lektionerna.

Turkiskan börjar också lossna på riktigt nu, och det är så roligt! Kommer att tänka på engelskans "hilarious" vilket bäst förklarar känslan. Nästan så jag får fjärilar i magen, det är inte klokt. Jag får åka ut till Vallby och tvinga folk att prata med mig när jag kommer hem, jag har blivit beroende.

Har lärt känna en ny tjej i klassen - Michelle från Pittsburgh. Hon har introducerat mig för biolivet här i Istanbul och det är verkligen kanon för det är billigt (25-40 kr) och inte mycket folk eftersom det finns så många biografer att välja på och man kan öva turkiska samtidigt. Förra veckan var vi på Issiz adam ("den ensamma mannen" typ) - utan text - så det var en utmaning men vi lyckades tillsammans förstå sammanhanget. Den hade alla ingredienser som en turkisk film bör ha: dramatik, tragik, överspel, lite mer dramatik och lite mer tragik. Det var så gulligt, Peter i min klass är en man runt 60 och när han hörde att vi sett Issiz adam sa han: jag tyckte den var jättebra, det var nästan så att jag grät på slutet. Tycket det var så fint att han erkände en sådan sak.
Igår såg vi Körlük/Blindness och om den går i Sverige nu så ta chansen och se den, den är amerikansk så den borde gå där. En liten varning dock; den är makaber och väldigt otäck på sina ställen men budskapet är riktigt bra och slutet väldigt vackert. Den lämnar ingen oberörd.

Om 10 dagar åker jag till Alanya. Jag längtar, samtidigt som det också betyder att datumet för att lämna Istanbul kommer närmare. Det har gått så fort.. "har jag hunnit med allt, vad mer måste jag göra, njuter jag tillräckligt, hur ska jag kunna spara den här känslan" är frågor som kretsar i huvudet. Jag frågade min vän från Nargilekaféet, Doğan, idag om det är något jag missat och han sa en sak: att vara med om en morgon-Namaz. Så jag ska få följa med en tidig morgon vid 5-tiden till en speciell moské som ska vara väldigt vacker- Eyüp camii. Ska bli såå spännande! Som jag skrev förut så upplever jag att det är något speciellt med böneutropen på morgnarna och han berättade att för muslimer är det också så att morgonbönen är den mest speciella av alla fem.

Sonra görüşurüz! Vi ses sen!