Medelhavssommar!

Yaz geldi!!

Sommaren har kommit och helt plötsligt måste man gå ifrån solen för att hitta en sval plats i skuggan. Och varmare blir det.. tydligen i helgen redan. Jag måste bli frisk från förkylningen snart så jag orkar gå ut och shoppa sommarkläder och skor. Mina fötter kokar i inuti jympaskorna när man promenerar på eftermiddagarna. Men sen ska man hitta skor också och den typen av shopping är inte det enklaste här fast man skulle kunna tro det. Istiklal är en dyr gata och modet är inte helt i min smak, men jag har ändå lyckats hitta en skobutik som har rimliga priser och normalfina tunna skor, så dit bär det nog av i helgen.
Så nu när sommaren helt plötsligt är här har en helt annan känsla infunnit sig - semesterkänslan. I lägenheten står balkongdörren öppen hela dagarna och kvällarna. Idag gick jag och Sanna till Beşiktaş och åt lunch på det där mysiga caféet intill vattnet. Sen gjorde vi läxan i tre timmar, den här nivån är som sagt riktigt mycket svårare. Taylan (Sannas kille) kom förbi och hjälpte oss och sen tittade vi på när han tränade skateboard på torget. Det är så underbart när det blir varmt. Man kan vara ute hela dagarna och bara gå omkring eller sätta sig och titta på folk. Efter ett tag blev vi sugna på nåt och gick och köpte oss varsin färskpressad jordgubbsjuice för 15kr. Det är kanske det godaste jag druckit nånsin! När vi kom tillbaks fick vi en riktig uppvisning på första parkett i form av en kille som gjorde konster på sin cykel och det var så uppenbart att han ville imponera att jag blev full i skratt. Just precis framför oss såg han till att göra de mest trixigaste konsterna han kunde.
Sen blev det dags att åka hem och det är nu det mest otroliga händer. Jag kliver på den första bästa buss som går till Taksim och när jag just har klivit av säger en tjej med ett ansikte jag känner igen: "Do you speak Swedish?" När jag inser att det är Susanna från min gymnasieklass bara gapar jag och får inte fram något annat än: Men det är ju du! Hon blev helt tagen och jag blev nog chockad.
Det visade sig att hon kommit igår och är bara här över helgen. Vad är oddsen att vi hamnar på samma buss? Det bor 17 miljoner människor här! Det var så roligt att höra hur det gått för henne. Hon flyttade från Sverige en vecka efter studenten och hon hade bott i London, Paris och nu i Florens. Hon skriver sin doktoranduppsats inom mänskliga rättigheter - spännande! Jag hade velat höra mer. Det var 10 år sen vi sågs sist och så skulle vi mötas på Taksimtorget i Istanbul. Två Västeråsare från Carlforsska. Jag är fortfarande överväldigad av det här mötet..

Jag måste ju berätta att jag även fått en ny kompis/"matpappa". I förra veckan gick jag som vanligt ner till vårt konditori, som ligger precis intill skolan, för att köpa mig något gott bröd. Försäljaren frågade "Nasılsın" och jag svarade "Iyiyim" och frågade tillbaks och han svarade. Så långt allt som vanligt. Sen frågar han mig något och jag förstår att det har att göra med "hungrig" och "lite" att göra. Jag säger på suuperknagglig turkiska att jag äter lite här men till lunch desto mer. Då pekar han på sin mage och säger att jag är smal och borde äta mer! Hahaa! Jag visste inte vad jag skulle svara, inte så att man är van att höra det från kafébiträdet hemma direkt. :) Så idag jobbade han igen och frågade hur det var. Bra, sa jag och frågade tillbaks. Jag beställde min simit och när jag ska ta paketet lägger han på en liten s k minipizza (helt underbara små fluffiga läckerheter med en mängd av olika sorters fyllningar; tomat, potatis, champinjoner, spenat mm mm) och säger: Hediye (gåva). Haha! Så himla roligt! Jag har uppenbarligen fått en kompis som förser mig med lite extra mat på rasterna.
Jag kan också berätta en annan liten anekdot som inträffade idag och som vittnar om turkarnas mycket uppmärksamma sätt: När jag sitter utanför konditoriet och äter min simit stannar det en taxi precis framför mig, chauffören sticker ut huvudet och när jag tittar upp säger han med ett leende: Afiyet olsun! (Smaklig måltid!)
Ja, vad ska man säga! Det finns bara ett Turkiet och det är dom här små händelserna och mötena som gör att man inte kan låta bli att älska det. :D

şimdi, odama bir roman kitabı okumak için gidiyorum. (Nu går jag till mitt rum för att läsa en roman.) :D

Iyi akşamlar!