I väntan på att teet ska bli färdigt passar jag på att blogga några rader. För övrigt mitt första egna försök till att göra turkiskt te på det äkta sättet så resultatet blir spännande.
Jag tänkte skriva lite om det bästa botemedlet mot en plötsligt tilltagande känsla av ensamhet i en 15 miljonersstad, vilket drabbade mig idag. Jo, man rycker upp sig från soffan - vilket inte är helt lätt när man har en spinnande katt på bröstet och en skön infravärme mot fötterna (det är tydligen standard i turkiska lägenheter då de är så dåligt isolerade - me like!, världens bästa uppfinning, tror jag ska skaffa en egen när jag kommer hem) - och sen tar man sig till Istiklal caddesi (som bara är 5 min härifrån) och där kan man antingen känna sig ännu ensammare eller känna att man är del av stadslivet - jag valde det sistnämnda. Ni kan se på bilden och videoklippet hur mycket folk det är i rörelse på den här boulevarden (tydligen passerar 2 miljoner människor varje dag) och det ser i princip alltid ut såhär. Den här staden sover aldrig. Klockan två på natten ser det exakt likadant ut, man blir lätt lite desorienterad. Svårt att veta vilken dag det är, det är liksom festivalkänsla varje dag. Och jag går fortfarande omkring i något slags drömliknande tillstånd där det ena stunden känns som att jag alltid gått omkring på Istiklal och krockat med turkar till höger och vänster medan jag i nästa stund inte fattar att jag verkligen är här. Jag hoppas anpassningstiden ska vara över snart den är lite tärande..
Jag började min shoppingtur på Turkcell för att fylla på min mobil med kontör och det var nog där humöret vände för det första jag möts av är ett stort vänligt leende av försäljaren som känner igen mig sedan jag registrerade min telefon förra veckan. Jag testar att säga mitt telefonnummer på turkiska och en turkisk kvinna ler bredvid mig, man måste ju ta alla tillfällen i akt! Sen bär det vidare till Ceytinkaya där jag hittar mina slippers jag letat länge efter. Nu lät jag som farmor: "slippers" hihi. Sedan hittar jag en affär som heter LC Waikiki och jag är tvungen att skratta högt för mig själv när det första jag ser är en tröja med en blond tecknad figur i pippilottflätor där trycket säger: Miss Sweden. Klockrent! Jag hittade en Miss Turkey och den ska jag köpa nästa gång. Av någon anledning fanns Miss Alaska också men inga andra nationaliteter. Komiskt! Vidare till Mavi Jeans - favoritaffären nummer 1! Snyggare kläder finns inte! Men tyvärr lite dyrt så det får bli i slutet på månaden. De säljer T-shirts och Hood-tröjor med supersnygga Istanbultryck på mm mm. På vägen tillbaka till lägenheten tittar jag in i butiken Tiffany, mamma du vet den där affären i Alanya där du köpte de där pastellfärgade sportkläderna till mig första gången ni var där. Där blev det ett klänninginköp. I den här staden får man ett begär efter att bli elegant. Kläderna är så otroligt snygga och passar samtidigt att ha i vardagen. Det är så gulliga storlekar på allt. Storlek 36 dominerar i skor och xs i kläder. Dom är verkligen små turkiskorna.
Hmm undrar vad det blev av det där teet egentligen, bäst jag kollar efter. Iyi aksamlar!
Bilderna föreställer 1) Istiklâl cad. 2) Gyllene hornet, denna utsikt är det första jag möter när jag går till skolan på morgnarna 3) Emre Aydin poster, 4) samma ställe som bild nr 2 inklusive "fattigkvarteret", 5) Kasimpaia fotbollsarena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar