Jag tror på ödet och hittills har det verkligen varit snällt mot mig. Första gången jag fick förfrågan om att åka till Sultanahmet var när Vanessa i klassen ville gå på en show med dansande dervischer och ni känner ju till mitt gigantiska intresse för Sufismen och Rumi så jag sa direkt ja. Tills jag såg vart det låg nånstans och jag fick en liten sten i magen. Dagen därpå säger Vanessa att hon av ren tillfällighet stött på en show med Konyas virvlande dervischer som hade en show en gång i månaden och hon såg så ledsen ut när hon sa att hon inte hade mitt nummer så hon kunde meddela mig. Jag kände bara Lättnad!
Andra gången det blev dags handlade det om en stor middag på en indisk restaurang och jag, Kate och Sanna tackade glatt ja. Tills jag såg vart det låg. Sten i magen. Dagen efter kommer menyn på tal och Kate säger att hon inte är helt säker på att hon ska gå och då säger Sanna att hon nog inte heller kommer göra det och frågar om vi kan göra något istället - Lättnad!
Men idag kom då Dagen D. Sevgi och Songül hade frågat mig tidigare om jag ville följa med på frukost i Sultanahmet och jag hade tackat ja. Turkisk frukost betyder att klockan hann bli tre men hur som helst, det bar iväg till Sultanahmet och på spårvagnen inser jag att det nu inte fanns någon återvändo. Jag skulle passera mattaffären! Men vad händer? I Sirkeci (stationen före Gülhane där "han" jobbar) kliver det på tre tusen turkar så jag ser ingenting förutom en stor mage och en rumpa. Tack ödet! Väl framme i Sultanahmet känner jag mig så glad att jag vågade mig hit. Sultanahmet är İstanbul för mig, så enkelt är det. Det var mitt första möte med min älskade stad så det kommer alltid att vara speciellt för mig. Vi går till ett café jag aldrig sett förut vilket också kändes skönt - att det inte var något jag kunde förknippa med "han".
Så var det då dags att åka tillbaks till Beyoğlu och jag hinner tänka: Jaha, helt undan kom jag alltså inte, nu kommer taxin att passera precis utanför mattaffären. Men vad händer? Taxin svänger av på Ebusuut Caddesi, gatan preciiiis innan mattaffären. Ja, vad säger man, tack ödet!
Så idag var dagen jag försonades med Sultanahmet och inte var det så farligt. Det var vackert som vanligt men myyycket turister, så jag kände mig ganska lättad när vi klev av taxin på Tarlebaşı boulevard och började gå mot İstiklâl.
Vad har den här dagen mer burit med sig? Jo, vid lunchtid drog Songül med mig till basaren här i Tepebaşı och det kan ha varit det häftigaste jag varit med om sen jag kom hit. Ingen turistbasar utan en äkta turkisk söndagsbasar (pazar = söndag) där traktens turkar handlar allt från paprikor till strumpbyxor och från sultanrussin till plastbaljor. Jag blundade och tog ett djupt andetag, det doftade färsk frukt och överallt låg det purfärska varor. Färgerna nästan stack i ögonen. Så nu vet jag vad jag gör varje söndag förmiddag. Jag köpte två par strumpbyxor för 10 kr och en påse jättestora russin (tror det är något annat egentligen). Nästa gång ska jag nog ge mig på valnötterna, dom såg smarriga ut. Tyvärr hade jag inte kameran med mig, det får bli nästa söndag.
Annars är det en ny istid på gång här i İstanbul, historierna om svenska 17 grader, sol och blåsippor fortsätter att hagla över mig och jag sitter vid min infravärme och huttrar haha! Men skämt åsido, det enda vi säger till varandra är Hava çok soğuk (vädret är mycket kallt). Det enda man kan göra att krypa in i ett varmt café eller att knata på İstiklâl där trängseln gör att man håller sig någorlunda varm. Tydligen ska det regna hela veckan så jag säger bara: ha det så skönt därhemma men skänk en liten tanke till en frusen yabancı!
İyi akşamlar!
Andra gången det blev dags handlade det om en stor middag på en indisk restaurang och jag, Kate och Sanna tackade glatt ja. Tills jag såg vart det låg. Sten i magen. Dagen efter kommer menyn på tal och Kate säger att hon inte är helt säker på att hon ska gå och då säger Sanna att hon nog inte heller kommer göra det och frågar om vi kan göra något istället - Lättnad!
Men idag kom då Dagen D. Sevgi och Songül hade frågat mig tidigare om jag ville följa med på frukost i Sultanahmet och jag hade tackat ja. Turkisk frukost betyder att klockan hann bli tre men hur som helst, det bar iväg till Sultanahmet och på spårvagnen inser jag att det nu inte fanns någon återvändo. Jag skulle passera mattaffären! Men vad händer? I Sirkeci (stationen före Gülhane där "han" jobbar) kliver det på tre tusen turkar så jag ser ingenting förutom en stor mage och en rumpa. Tack ödet! Väl framme i Sultanahmet känner jag mig så glad att jag vågade mig hit. Sultanahmet är İstanbul för mig, så enkelt är det. Det var mitt första möte med min älskade stad så det kommer alltid att vara speciellt för mig. Vi går till ett café jag aldrig sett förut vilket också kändes skönt - att det inte var något jag kunde förknippa med "han".
Så var det då dags att åka tillbaks till Beyoğlu och jag hinner tänka: Jaha, helt undan kom jag alltså inte, nu kommer taxin att passera precis utanför mattaffären. Men vad händer? Taxin svänger av på Ebusuut Caddesi, gatan preciiiis innan mattaffären. Ja, vad säger man, tack ödet!
Så idag var dagen jag försonades med Sultanahmet och inte var det så farligt. Det var vackert som vanligt men myyycket turister, så jag kände mig ganska lättad när vi klev av taxin på Tarlebaşı boulevard och började gå mot İstiklâl.
Vad har den här dagen mer burit med sig? Jo, vid lunchtid drog Songül med mig till basaren här i Tepebaşı och det kan ha varit det häftigaste jag varit med om sen jag kom hit. Ingen turistbasar utan en äkta turkisk söndagsbasar (pazar = söndag) där traktens turkar handlar allt från paprikor till strumpbyxor och från sultanrussin till plastbaljor. Jag blundade och tog ett djupt andetag, det doftade färsk frukt och överallt låg det purfärska varor. Färgerna nästan stack i ögonen. Så nu vet jag vad jag gör varje söndag förmiddag. Jag köpte två par strumpbyxor för 10 kr och en påse jättestora russin (tror det är något annat egentligen). Nästa gång ska jag nog ge mig på valnötterna, dom såg smarriga ut. Tyvärr hade jag inte kameran med mig, det får bli nästa söndag.
Annars är det en ny istid på gång här i İstanbul, historierna om svenska 17 grader, sol och blåsippor fortsätter att hagla över mig och jag sitter vid min infravärme och huttrar haha! Men skämt åsido, det enda vi säger till varandra är Hava çok soğuk (vädret är mycket kallt). Det enda man kan göra att krypa in i ett varmt café eller att knata på İstiklâl där trängseln gör att man håller sig någorlunda varm. Tydligen ska det regna hela veckan så jag säger bara: ha det så skönt därhemma men skänk en liten tanke till en frusen yabancı!
İyi akşamlar!
Bilderna: Sevgi spår Songül i kaffesump, det vackra rummet på caféet där vi tog igen oss, ett besök i Blå moskén igen, tulpaner och glada tjejer i Sultanahmet, Sevgis vän Volkan som hjälper mig med läxorna och till sist en glad yabancı.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar