Var tog sömnen vägen??

Bugün çoook yorgunum...

Idag är jag jääättetrött...
Det här med att lära sig ett nytt språk sätter sina spår. Nattetid jobbar min hjärna för högtryck. Mitt emellan sömn och vaka försöker den konstruera turkiska meningar. Oftast en och samma mening som går om och om igen och som jag vet är fel men hjärnan hakar upp sig, som ett ekorrhjul ungefär och det är lite läskigt. Kate i klassen var med om samma sak så jag är glad att jag inte är ensam för jag började undra om jag var på väg att bli galen. Men tydligen inte. Min hjärna försöker "helt enkelt" antagligen att processa språket och smälta det men tyvärr så håller det inte längre att den gör det hela nätterna igenom, så imorrn bär det av till American Hospital. Michael - ni vet mannen från USA - tipsade mig om en vän han hade där som kunde guida mig vidare till vilken läkare jag ska prata med. Så det ska jag pyssla med imorrn. Känns skönt att få komma till ett engelskspråkigt sjukhus, var lite nervös hur jag skulle förklara på turkiska så att det verkligen blev rätt. Jag har verkligen haft en riktig tur med människorna jag mött. Jag känner mig så väl omhändertagen. Inte ens några problem att bli "sjuk" här. Kanske inte ska låta alltför stursk, idag har jag haft en riktigt hemlängtardag och för några timmar sedan gick allt i svart. Men att samtala med kusin vitamin på msn, prata med anne i telefon och sen en liten turistarsväng gjorde mig på bättre humör. Hur som helst så är den svenska maten något jag saknar så det gör ont (bokstavligt talat, jag hör min mage ropa: ger du mig ett vitt bröd till eller en till maträtt bestående av olja kollapsar jag!). Men inte smakmässigt dock, jag älskar de turkiska smakerna och verkar inte kunna bli trött på dem, och favoriten är nog en enkel dönerkebap - cok lezzetli!

Nu ska vi tillbaks lite i tiden. I fredags gick alltså första turkiskatestet av stapeln och det gick mycket över förväntan, vill ni veta exakt så finns det en bild på certifikatet på fejan hihi! Vi var så glada att vi alla klarade det och vi firade på en mysig restaurang i Tünelområdet. Sen vandrade vi bara omkring. Det är det bästa som finns - ja, efter att sitta på en parkbänk och titta på Bosporen då - att inte ha någon tid att passa eller läxa att göra utan bara gå dit fötterna bär en och upptäcka staden. Vi gick ner mot Karaköy och hamnade på ett Pastane intill The one and only, japp, Bosporen. Där satt vi länge och väl och lapade sol. Solen är det inget fel på härnere men värmen kunde jag klaga på i evighet och åter evighet. Den är obefintlig - fortfarande. På vägen hem köpte jag ett par ullfingervantar! Det ni! Jag sa till försäljaren att jag inte ville köpa dom för att det borde vara vår nu men då svarade han snällt: du kan använda dom nästa år också. Det var lite gulligt tyckte jag.

Lördageftermiddagen spenderade jag i Emirgânparken. Återigen strålande sol, men kyliga vindar. Fast det var härligt ändå. Övade en hel del turkiska med Yusuf och med tiden kommer vi nog kunna börja kommunicera med varandra. ;D Just nu säger vi inte mycket och jag, den passionerade pratkvarnen, har haft mycket svårt för detta. Men igår bröts nog isen litegrann. Alltid trevligt att kunna prata med sina facebookvänner. :)

Sköt om er hemma i varma Svea rike tills nästa gång!