Nu har det vänt!

Merhaba ailem (min familj) ve arkadaşlarım (mina vänner)!

Jag är lite stolt idag för jag har kommit över känslan av att vara ensam. Bestämde mig för att jag inte ville sitta inne i lägenheten och plugga så jag tänkte att jag skulle hitta ett mysigt café vid Bosporen. Det bästa med att göra något ensam är att det oftast blir precis som man har tänkt sig hehe. Så vid femtiden traskade jag upp till Taksim och hoppade på 110:an mot Beşiktaş. Jag hade i bakhuvet en restaurang som jag och den iranske killen Reza, som jag träffade under mitt första istanbulbesök, hittade när vi var på upptäcktsfärd. Jag lyckades komma av bussen vid rätt hållplats och även hitta det jag hade tänkt. Helt perfekt. Jag slog mig ner vid ett bord på deras uteservering. På vänster sida hade jag ett glittrande Bosporen och i ansiktet sken eftermiddagssolen. Beställde en çay och började med dagens läxor. Solen gick ner och jag gick in, tog en vegetarisk börek som var utsökt med en hemmagjord rosa (?) sås med mynta i. Smaskens! Lyckades formulera en mening i dåtid till servitören ("jag har beställt veg. börek") och när jag såg att han förstod ville jag bara krama honom - det är lycka varje gång man kan göra sig förstådd på turkiska!
Sen var det lagom att börja traska hemåt. När jag bråkat mig igenom İstiklâl bestämde jag mig för att ta omvägen igenom Balık pazari (fiskbasaren). Försöker hitta en beskrivning för det här stället men det är svårt - det är bara så fantastiskt mysigt. Det är en ganska trång gränd som är packad med marknadsstånd med färsk fisk, skaldjur och frukt och grönsaker, restauranger med små uteserveringar etc. Automatiskt slår man av på farten och låter ögonen vila på allt exotiskt och färgglatt som uppenbarar sig framför en. Kommer på mig själv att gå och nynna lite för mig själv. Antingen håller jag på att bli galen eller så börjar jag bara må riktigt bra hihi! Minns vid tidigare Istanbulbesök att jag även då börjat nynna för mig själv, i Sverige hade jag nog fått ett och annat misstänksamt öga på mig hihi!
5 minuter senare är jag på hemmagatan och jag säger İyi aksamlar till den lokala butiksförsäljaren och får ett blygt leende och ett glatt İyi aksamlar tillbaks. Så lite kan göra så mycket, jag flyger upp för de 4 trapporna.

Nu är jag även bundis (hm.. vem använder egentligen det ordet längre..) med försäljarna i det lilla livset 30 sekunder från lägenheten. I söndags introducerade Songül mig till dem som vän till henne och Sevgi så nu känner jag mig supertrygg att gå dit. Inga överpriser behöver jag vara rädd för och idag fick jag till och med bärhjälp. Försäljaren skickade en liten kille med mig och mina varor och när jag sa att det är fyra våningar upp och att jag kunde ta varorna (det var ju ändå en 10 liters vatten som skulle upp) insisterade han på att fortsätta. Helt otroligt! Så jag känner verkligen att det här har blivit mitt kvarter, trivs som fisken!
Även simitförsäljaren som jag köper bröd av varje morgon har börjat känna igen mig. Idag log han och pekade på den sorten jag alltid väljer innan jag hann säga vad jag ville ha.

Och så ska jag snart få träffa några Bahá'ívänner i İstanbul, på söndag är jag bjuden till Nişantaşı klockan 3. Jag fick ett sådant välkomnande per telefon att jag tror det var då all osäkerhet bara rann av mig och istället ersattes med trygghet. Det börjar verkligen röra på sig nu med det sociala. Jag tror mina dagar som ensam i İstanbul är förbi. I ärlighetens namn så har det varit några dagar av rätt stor hemlängtan och saknad av er alla, så jag är glad att det börjar vända och jag kan börja njuta av min resa.

İyi geceler!