...och så var det bara en dag kvar. Så jag beslöt att avsluta resan såsom jag startade den för tre månader sen. Jag tog en promenad från lägenheten i Tepebaşı, vandrade via Galata ner till Karaköy och sedan vidare över Galatabron till Eminönü. Men på vägen hann det hända grejer: som vanligt i den här staden. Man behöver då aldrig ha tråkigt. I Karaköy finns gott om restauranginkastare och det finns en som kämpar hårdare än de andra, oj va ihärdig han är. Denne kypare mötte jag redan för två år sedan då jag var i Istanbul för allra första gången. Då var det november och jag hade den dagen träffat Reza från Iran och tillsammans hade vi utforskat Istanbul. Så idag precis som då ville han bjuda på en çay - och varför inte? Visst, det är ett försäljningstrick men vem tackar nej till en gratis äppelte intill Bosporen. Inte jag i alla fall. Så där satt jag en stund och filosoferade och småpratade lite med kyparen och hans kollega och smuttade på ett, enligt mig, perfekt elma çayı. Sen gick jag vidare mot Eminönü - med Balık ekmek som mål. Jag valde samma ställe som för tre månader sedan men den här gången var det mycket roligare för nu kunde jag prata turkiska med gubbarna. Det är så roligt att prata turkiska ute för man blir alltid så glatt bemött och de börjar alltid skoja och skratta för de tycker nog det är rätt lustigt. Den här gången satte jag mig där på en bänk och tittade på Yeni Camii (Nya moskén) medan jag slukade min älskade fiskmacka. Bredvid mig kom en man och satte sig och när jag tittade upp mot honom önskade han mig: Afiyet olsun (Smaklig måltid). En sådan liten sak, men det gör en så glad! Och det är vardag här i Turkiet. Värme.
På vägen tillbaka hade solen gått ner och Bosporenbron börjat sitt ljusspel, så jag stannade till en stund på bron, njöt av utsikten och mumlade tyst: "Istanbul, jag glömmer dig aldrig" Hihi! ;D
Sedan gick jag vidare i sakta mak och kom åter att tänka på hur många dofter det finns i den här staden. Söta dofter från vattenpipor, stekt färsk fisk, kebaber av alla de slag och så havsdoften från Bosporen. Det är något jag kommer att sakna, alla dofter. Även om alla odörer inte är av positivt slag så hör ju även de till Istanbul.
Där på bron kom jag att tänka på ett café jag besökt i Galata där man har utsikt över Istanbul; från Bosporenbron, över asiatiska sidan, till Sultanahmet med Aya Sofya och Sultanahmet moskén och kände instinktivt att där måste jag avsluta kvällen med en çay. Så blev det, och i trapphuset träffade jag två artiga turkar som jag växlade några ord med för de tyckte att det var lite elakt av de tre före mig att inte låta mig åka med dem i hissen för det stod ju faktiskt 4 kişilik (för 4 pers) på hissen. :) Sedan tjuvlyssnade jag lite på vad de pratade om för att öva min hörförståelse lite (perfekt att kunna skylla på det)..
Vid 22 bar det av tillbaka mot lägenheten men jag var sugen på nåt sött och som en skänk från ovan dök en liten Turkish Delights butik upp vid min vänstra sida. Det blev ett litet paket med olika smaker av Lokum. Å det är ljuuuvligt, den där första tuggan, när man känner hur den bara smälter i munnen och alla smaker dansar schottis på tungan - slurrrp! Det är njutning det. Slutet gott, allting gott. För tre månader sen avslutade jag kvällen på exakt samma sätt - med en liten påse färska Lokum på vägen hem. Efter det har det inte gått lika bra att få tag på fräscha men ikväll, på avskedspromenaden, då var de helt perfekta! Vilken tur!
Om ni tyckte det var roligt att läsa om mina turkiska historier kommer det mera till hösten, men då kommer det att handla om Ankara...
Okuduğunuz için çok teşekkür ediyorum. Kendinize iyi bakın, biraz sonra Isveç'te görüşürüz!
Jag tackar så mycket för att ni har läst. Ta hand om er, snart ses vi i Sverige!
lördag 4 juli 2009
tisdag 30 juni 2009
Annorlunda upplevelser i Alanya
Ja, det här blir väl kanske det sista inlägget för just den här Istanbulbloggen. En vecka exakt återstår. Tre månader har svischat förbi och sammanfattningsvis har det varit en otrolig upplevelse och jag har lärt mig så mycket om den turkiska kulturen och även hur man klarar sig ensam i en mångmiljonstad.
Igår kom jag hem från en 9 dagars tripp i Alanya. Det mest intressanta på den här resan är att jag träffade en jätteintressant man som jobbade på restaurangen mittemot mitt hotell. Vi spelade lite schack och pratade om livet. En dag frågade han om jag ville träffa hans fru och barn och jag tackade ja direkt. Morgonen därpå kom lillflickan Aysenur in till staden för att hämta upp mig. Vi tog en dolmus till Kestel - en liten by 2km utanför Alanya stad. Väl framme fick jag ett varmt och blygt välkomnande av mamman, Gül. Jag försökte på stapplande turkiska att få fram några frågor, egentligen hade jag så mycket jag ville fråga om och det finns nog inget mer frustrerande än att inte kunna uttrycka sig.
Vi åt en god frukost på äkta turkiskt vis - på golvet - och allt var antingen hemmagjort eller plockat direkt från trädgården. Färska tomater, paprikor, gurkor och hemmagjord Yufka (som tunnbröd fast supertunt). Jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt eller hur mycket jag skulle äta så det blev lite pinsamt. Fast ändå inte, jag kände att tystnaden och mitt fumleri inte gjorde så mycket, det är ju lite det som är tjusningen också på nåt vis. Jag hade ju ingen aning om den här matkulturen. Efter frukosten bar det av till moskén och Aysenurs koranskola. Åh vilken härlig upplevelse! Läraren Serife var en energisk och underbar karaktär. När hon virade sjalen om mitt huvud sa hon hela tiden: Ne tatli, ne güzel! (vad söt, vad fint!) Jag antar att det inte var varje dag dom fick sätta på en sjal på en utlänning så det var nog lika spännande för dom som för mig. Barnen var såå söta! De satt och tisslade och tasslade och tittade på mig. Å vad duktiga de var! De läste suror på arabiska och jag var så imponerad. Jag sa det till mamman och då sa hon: men arabiska är inte svårt egentligen. Hmm, okej, om du säger det så. :) Efter skolslutet pratade vi lite med Serife och hon ville bjuda över oss till hennes hem senare på kvällen. Med det bestämt hoppade hon lite tufft upp bakom sin man på moppen och så körde de iväg hemåt. Jag, Gül och Aysenur gick vidare till deras hem.
Kestel är en liten by långt ifrån allt vad turism heter. Det enda ljudet man hörde var från någon som hamrade längre bort, en tupp som gal utanför och Ezan som ekade mellan bergen då och då. Deras hem hade en ljuvlig atmosfär. Lugnt och stilla. Några få möbler. Fönster som tog upp största delen av vardagsrummets väggar med skira gardiner som fladdrade i vinden. Där satt jag i soffan och kände hur jag blev mer och mer avslappnad och jag antar att Gül såg det för hon hämtade en kudde till mig och lade sig också, sen somnade vi hihi. Jag kände mig så trygg där, helt otroligt.
Med ny energi en timme senare gick vi upp till grannen och åt och drack te. En kvinna vid namn Hacer bodde där med sin son Yahya Kemal (ett riktigt sött litet busfrö) och sin mamma som var en söt gammal gumma som tappat största delen av hörseln och det här hade jag så roligt åt att jag fick bita mig i läppen för att inte börja skratta. Det var bara en sådan komisk situation, precis som en film. Lilla gumman satt där i soffan och beklagade sig och sa Ee?! om allting och Hacer, som är en kvinna med humör, fick ta om allting två gånger. Och andra gången var alltid rösten några snäpp högre och några snäpp mer irriterad. Men mitt i allt det här så kände man en sådan värme. Atmosfären var så uppsluppen och jag antar att jag nog skulle kunnat somna där med haha!
Sen gick vi vidare mot Serifes hus och det var en otroligt vacker promenad uppåt mot bergens fot. Vi passerade bananplantager och hade hela tiden en vacker utsikt mot havet. Väl framme visade det sig att Serife bodde intill en moské för hennes man var imam. Så vackert, och så tyst. Här hördes bara ljudet av sikadorna och smågrabbarna som spelade fotboll intill. Så när det var dags för Ezan vände jag mig mot bergen och bara slöt ögonen och lyssnade. Magiskt!
Intill deras gård växte pinjeträd så jag och Aysenur samlade några stycken. Hon hade visat mig pinjeträd i en botanisk encyklopedi hemma tidigare och var så exalterad över att det fanns ett uppe hos Serife som hon skulle visa mig.
På kvällen åkte Aysenur och Muhammed (sonen) med mig intill stan och vidare till pappans restaurang. Vilka kontraster. Barnen satt storögda och såg hur tjejer i tonåren, med ibland inte mer än en tråd på kroppen, gå förbi. Och känsliga jag ville bara sätta dom på första bästa dolmus hem till Kestel och säga: Åk aldrig mer hit! Men jag tror dom tog det bättre än jag för Aysenur muttrade bara något lite skrattandes för sig själv och vi himlade lite med ögonen mot varandra.
Två dagar senare var jag bjuden dit igen. Den här dagen kom det fler barn på besök och de fnittrade blygt och frågade saker. Vi satt på balkongen och Gül försökte lära mig arabiska eftersom hon tyckte "det var så lätt" men hennes elev var dock hopplös. Helt plötsligt började hon förhöra mig på bokstäverna och jag var tvungen att börja skratta. Det jag minns idag är Elif och Lamelif, men jag har ingen aning om hur dom ser ut hihi. Vackert är det i alla fall. Den här dagen fanns hemmagjorda vindolmar på menyn och det var helt utsökt! Senare kom Hacer ner och jag fick vara med när de gjorde kakor. På eftermiddagen var barnen som svenska barn på julafton. De sprang runt med myror i kroppen och undrade när det egentligen var dags att gå ner till havet. Och det undrade jag med kan jag säga. Trodde det skulle bli en heldag där men turkiska familjer går vanligtvis inte ner förrän på kvällen. Så vi fördrev tiden med Beştaş (Femstenar) som barnen lärde mig. Det ska vi spela när jag kommer hem Filip, Ludde, Sofia och Carl! Ja, vuxna får också vara med, det är riktigt skoj!
Vid sextiden var det så äntligen dags för havet. Och jag förstod ganska snart att storleken på vågorna var av stor betydelse för det var ett hett samtalsämne. Och när vi kom över krönet och såg att vågorna stod som väggar var besvikelsen påtaglig. Men vi badade ändå allra närmast stranden och vilket liv det var! Mammorna skrek på sina barn och jagade ifatt dom när de kom ut för djupt och verkade vara arga. Men jag undrar om inte det där är lite spel också för att försöka få nån sorts pli på barnen för det syntes att de samtidigt verkade ha riktigt roligt. En utav kvinnorna föll i vattnet och då tänkte jag: nu bryter det nog löst, men hon bara skrattade och blev sittandes där med ett leende.
Sen skulle vi skiljas åt och vilket kram- och pusskalas det blev. Aysenur tog mycket kontakt med mig under de här dagarna och jag såg att hon tittade länge innan jag skulle åka. Det var jobbigt.. Jag blev så rörd över de här människomötena att det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Men nu har jag familjens adress och vi ska brevväxla. Ett perfekt sätt för mig att öva på turkiskan också. Jag tänkte så mycket på min egen familj under dessa dagar. Jag tänkte vad spännande det hade varit för Filip, Sofia, Ludde och Carl att få se hur de här barnen lever. Jag berättade om er, barnen, för Muhammed och han lyssnade med stort intresse. Så vem vet, någon gång i framtiden kanske vi kan besöka mina nyfunna vänner ute i Kestel och spela Beştaş alla tillsammans hihi!
Igår kom jag hem från en 9 dagars tripp i Alanya. Det mest intressanta på den här resan är att jag träffade en jätteintressant man som jobbade på restaurangen mittemot mitt hotell. Vi spelade lite schack och pratade om livet. En dag frågade han om jag ville träffa hans fru och barn och jag tackade ja direkt. Morgonen därpå kom lillflickan Aysenur in till staden för att hämta upp mig. Vi tog en dolmus till Kestel - en liten by 2km utanför Alanya stad. Väl framme fick jag ett varmt och blygt välkomnande av mamman, Gül. Jag försökte på stapplande turkiska att få fram några frågor, egentligen hade jag så mycket jag ville fråga om och det finns nog inget mer frustrerande än att inte kunna uttrycka sig.
Vi åt en god frukost på äkta turkiskt vis - på golvet - och allt var antingen hemmagjort eller plockat direkt från trädgården. Färska tomater, paprikor, gurkor och hemmagjord Yufka (som tunnbröd fast supertunt). Jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt eller hur mycket jag skulle äta så det blev lite pinsamt. Fast ändå inte, jag kände att tystnaden och mitt fumleri inte gjorde så mycket, det är ju lite det som är tjusningen också på nåt vis. Jag hade ju ingen aning om den här matkulturen. Efter frukosten bar det av till moskén och Aysenurs koranskola. Åh vilken härlig upplevelse! Läraren Serife var en energisk och underbar karaktär. När hon virade sjalen om mitt huvud sa hon hela tiden: Ne tatli, ne güzel! (vad söt, vad fint!) Jag antar att det inte var varje dag dom fick sätta på en sjal på en utlänning så det var nog lika spännande för dom som för mig. Barnen var såå söta! De satt och tisslade och tasslade och tittade på mig. Å vad duktiga de var! De läste suror på arabiska och jag var så imponerad. Jag sa det till mamman och då sa hon: men arabiska är inte svårt egentligen. Hmm, okej, om du säger det så. :) Efter skolslutet pratade vi lite med Serife och hon ville bjuda över oss till hennes hem senare på kvällen. Med det bestämt hoppade hon lite tufft upp bakom sin man på moppen och så körde de iväg hemåt. Jag, Gül och Aysenur gick vidare till deras hem.
Kestel är en liten by långt ifrån allt vad turism heter. Det enda ljudet man hörde var från någon som hamrade längre bort, en tupp som gal utanför och Ezan som ekade mellan bergen då och då. Deras hem hade en ljuvlig atmosfär. Lugnt och stilla. Några få möbler. Fönster som tog upp största delen av vardagsrummets väggar med skira gardiner som fladdrade i vinden. Där satt jag i soffan och kände hur jag blev mer och mer avslappnad och jag antar att Gül såg det för hon hämtade en kudde till mig och lade sig också, sen somnade vi hihi. Jag kände mig så trygg där, helt otroligt.
Med ny energi en timme senare gick vi upp till grannen och åt och drack te. En kvinna vid namn Hacer bodde där med sin son Yahya Kemal (ett riktigt sött litet busfrö) och sin mamma som var en söt gammal gumma som tappat största delen av hörseln och det här hade jag så roligt åt att jag fick bita mig i läppen för att inte börja skratta. Det var bara en sådan komisk situation, precis som en film. Lilla gumman satt där i soffan och beklagade sig och sa Ee?! om allting och Hacer, som är en kvinna med humör, fick ta om allting två gånger. Och andra gången var alltid rösten några snäpp högre och några snäpp mer irriterad. Men mitt i allt det här så kände man en sådan värme. Atmosfären var så uppsluppen och jag antar att jag nog skulle kunnat somna där med haha!
Sen gick vi vidare mot Serifes hus och det var en otroligt vacker promenad uppåt mot bergens fot. Vi passerade bananplantager och hade hela tiden en vacker utsikt mot havet. Väl framme visade det sig att Serife bodde intill en moské för hennes man var imam. Så vackert, och så tyst. Här hördes bara ljudet av sikadorna och smågrabbarna som spelade fotboll intill. Så när det var dags för Ezan vände jag mig mot bergen och bara slöt ögonen och lyssnade. Magiskt!
Intill deras gård växte pinjeträd så jag och Aysenur samlade några stycken. Hon hade visat mig pinjeträd i en botanisk encyklopedi hemma tidigare och var så exalterad över att det fanns ett uppe hos Serife som hon skulle visa mig.
På kvällen åkte Aysenur och Muhammed (sonen) med mig intill stan och vidare till pappans restaurang. Vilka kontraster. Barnen satt storögda och såg hur tjejer i tonåren, med ibland inte mer än en tråd på kroppen, gå förbi. Och känsliga jag ville bara sätta dom på första bästa dolmus hem till Kestel och säga: Åk aldrig mer hit! Men jag tror dom tog det bättre än jag för Aysenur muttrade bara något lite skrattandes för sig själv och vi himlade lite med ögonen mot varandra.
Två dagar senare var jag bjuden dit igen. Den här dagen kom det fler barn på besök och de fnittrade blygt och frågade saker. Vi satt på balkongen och Gül försökte lära mig arabiska eftersom hon tyckte "det var så lätt" men hennes elev var dock hopplös. Helt plötsligt började hon förhöra mig på bokstäverna och jag var tvungen att börja skratta. Det jag minns idag är Elif och Lamelif, men jag har ingen aning om hur dom ser ut hihi. Vackert är det i alla fall. Den här dagen fanns hemmagjorda vindolmar på menyn och det var helt utsökt! Senare kom Hacer ner och jag fick vara med när de gjorde kakor. På eftermiddagen var barnen som svenska barn på julafton. De sprang runt med myror i kroppen och undrade när det egentligen var dags att gå ner till havet. Och det undrade jag med kan jag säga. Trodde det skulle bli en heldag där men turkiska familjer går vanligtvis inte ner förrän på kvällen. Så vi fördrev tiden med Beştaş (Femstenar) som barnen lärde mig. Det ska vi spela när jag kommer hem Filip, Ludde, Sofia och Carl! Ja, vuxna får också vara med, det är riktigt skoj!
Vid sextiden var det så äntligen dags för havet. Och jag förstod ganska snart att storleken på vågorna var av stor betydelse för det var ett hett samtalsämne. Och när vi kom över krönet och såg att vågorna stod som väggar var besvikelsen påtaglig. Men vi badade ändå allra närmast stranden och vilket liv det var! Mammorna skrek på sina barn och jagade ifatt dom när de kom ut för djupt och verkade vara arga. Men jag undrar om inte det där är lite spel också för att försöka få nån sorts pli på barnen för det syntes att de samtidigt verkade ha riktigt roligt. En utav kvinnorna föll i vattnet och då tänkte jag: nu bryter det nog löst, men hon bara skrattade och blev sittandes där med ett leende.
Sen skulle vi skiljas åt och vilket kram- och pusskalas det blev. Aysenur tog mycket kontakt med mig under de här dagarna och jag såg att hon tittade länge innan jag skulle åka. Det var jobbigt.. Jag blev så rörd över de här människomötena att det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Men nu har jag familjens adress och vi ska brevväxla. Ett perfekt sätt för mig att öva på turkiskan också. Jag tänkte så mycket på min egen familj under dessa dagar. Jag tänkte vad spännande det hade varit för Filip, Sofia, Ludde och Carl att få se hur de här barnen lever. Jag berättade om er, barnen, för Muhammed och han lyssnade med stort intresse. Så vem vet, någon gång i framtiden kanske vi kan besöka mina nyfunna vänner ute i Kestel och spela Beştaş alla tillsammans hihi!
torsdag 11 juni 2009
Utflykt till Pierre Loti och sagoberättande på turkiska
"Viiilken häärlig dag, nanananaa, nanananaa, nananaaaa!"
En låt jag alltid får på hjärna när dagen bara känns sådär helt klockren! Eller så kan man sjunga som Markus Krunegård: "Hela världen är så underbar!" Ja, just nu känns det bara så helt perfekt. Stoppa tiden någon, snälla! Igår mötte jag upp Doğan utanför Yeni cami (Nya moskéen) och vi åkte vidare till Eyüp, ett ställe längre uppåt Gyllene hornet. Där besökte vi Eyüp moskéen och eftersom Doğan är lärd som ett troll och väldigt engagerad berättade han passionerat historien bakom platsen. Eyüp är en plats muslimer vallfärdar till efter Mekka. Här ligger nämligen profeten Muhammeds vän begravd. Och framför graven såg vi många som bad. Bilder från platsen finns snart på Facebook. Sedan fortsatte vi med linbana till Pierre Loti. Pierre Loti var en italiens turkofil och egentligen är det ett kafé som är uppkallat efter honom här då han ofta besökte just det under hans vistelse här 1876. Oooo vilken utsikt! En helt fantastisk plats. Vi satt där ett tag och sedan fortsatte vi till Aksaray, som är känt för sina supergoda kebaber. Där mötte vi upp Doğans kompis, Mehmet, och sedan delade vi alla på en Karışık kebab - en mixtallrik med kyckling-, lamm-, urfa-, och adanakebab! Grrymt gott! Vi samtalade länge om Mevlana, Orhan Pamuk (och andra turkiska författare), turkiska filmer mm mm. Supertrevliga människor, dom där Doğan och Mehmet. :D Sen tog vi en promenad tillbaka till busshållplatsen och det bar hemåt.
I skolan har vi idag lärt oss formen "Jag hörde att../Jag fick reda på.." och denna form används även för sagor så vi fick välja en saga att berätta. "Det var en gång..." på turkiska är "Bir varmış bir yokmuş." Jag tog Den fula ankungen. Å va jag gillar den här kursen. Vi är bara 7 stycken och det är mycket konversation så vi interagerar en hel del med varandra och hjälper varandra så det blir otroligt många goda skratt. Jag kommer sakna alla har jag insett... Sen kom Anastasia (en kursare från Vitryssland) in genom dörren med ett stort paket från Yavuz pastanesi - det visade sig att hon fyllde 30 idag! En kort stund därefter knackade våran çaycı (mannen på skolan som står i kiosken och serverar te) på dörren och hade med sig en bricka med te till oss. Så vi sjöng "Mutlu yıllar sana" (Happy birthday), drack te och smaskade på en härlig tårta med choklad och caramelbitar i!
Ikväll ska jag, Michelle och Aurelie gå till en bar som har liveuppträdande med jazz och flamenco, nere vid Galataområdet. Ska bli super!
Idag har jag en hemmadag för den senaste tiden har jag varit ute hela dagarna och kvällarna så det har inte blivit av att tvätta och eller fixa oredan i rummet (rent allmänt är det svårt att hålla ordning i ett rum med bara en säng och två nattygsbord hehe..).
Tamam, sonra görüşüruz!
En låt jag alltid får på hjärna när dagen bara känns sådär helt klockren! Eller så kan man sjunga som Markus Krunegård: "Hela världen är så underbar!" Ja, just nu känns det bara så helt perfekt. Stoppa tiden någon, snälla! Igår mötte jag upp Doğan utanför Yeni cami (Nya moskéen) och vi åkte vidare till Eyüp, ett ställe längre uppåt Gyllene hornet. Där besökte vi Eyüp moskéen och eftersom Doğan är lärd som ett troll och väldigt engagerad berättade han passionerat historien bakom platsen. Eyüp är en plats muslimer vallfärdar till efter Mekka. Här ligger nämligen profeten Muhammeds vän begravd. Och framför graven såg vi många som bad. Bilder från platsen finns snart på Facebook. Sedan fortsatte vi med linbana till Pierre Loti. Pierre Loti var en italiens turkofil och egentligen är det ett kafé som är uppkallat efter honom här då han ofta besökte just det under hans vistelse här 1876. Oooo vilken utsikt! En helt fantastisk plats. Vi satt där ett tag och sedan fortsatte vi till Aksaray, som är känt för sina supergoda kebaber. Där mötte vi upp Doğans kompis, Mehmet, och sedan delade vi alla på en Karışık kebab - en mixtallrik med kyckling-, lamm-, urfa-, och adanakebab! Grrymt gott! Vi samtalade länge om Mevlana, Orhan Pamuk (och andra turkiska författare), turkiska filmer mm mm. Supertrevliga människor, dom där Doğan och Mehmet. :D Sen tog vi en promenad tillbaka till busshållplatsen och det bar hemåt.
I skolan har vi idag lärt oss formen "Jag hörde att../Jag fick reda på.." och denna form används även för sagor så vi fick välja en saga att berätta. "Det var en gång..." på turkiska är "Bir varmış bir yokmuş." Jag tog Den fula ankungen. Å va jag gillar den här kursen. Vi är bara 7 stycken och det är mycket konversation så vi interagerar en hel del med varandra och hjälper varandra så det blir otroligt många goda skratt. Jag kommer sakna alla har jag insett... Sen kom Anastasia (en kursare från Vitryssland) in genom dörren med ett stort paket från Yavuz pastanesi - det visade sig att hon fyllde 30 idag! En kort stund därefter knackade våran çaycı (mannen på skolan som står i kiosken och serverar te) på dörren och hade med sig en bricka med te till oss. Så vi sjöng "Mutlu yıllar sana" (Happy birthday), drack te och smaskade på en härlig tårta med choklad och caramelbitar i!
Ikväll ska jag, Michelle och Aurelie gå till en bar som har liveuppträdande med jazz och flamenco, nere vid Galataområdet. Ska bli super!
Idag har jag en hemmadag för den senaste tiden har jag varit ute hela dagarna och kvällarna så det har inte blivit av att tvätta och eller fixa oredan i rummet (rent allmänt är det svårt att hålla ordning i ett rum med bara en säng och två nattygsbord hehe..).
Tamam, sonra görüşüruz!
tisdag 9 juni 2009
Faser
Den här resan har passerat några faser och varit en berg- och dalbana litegrann. I början handlade allt om anpassning till en ny omgivning och det kaos som råder här. Det var kallt som tusan och livet var inte alls särskilt lätt eller ett dugg som jag förväntade mig, men ljuspunkter fanns och de gjorde att man orkade kämpa på. Sen kom "anpassningsfasen" då allt började likna vardag och jag kände att jag hade koll på läget och nu.. nu har "semesterfasen" startat. Det är runt 30 grader varje dag och medelhavsljuset gör att livet är hur lätt som helst att leva och jag njuter till fullo! Kurs 3 är även mycket lugnare och jag har haft turen att hamna i en klass med supertrevliga människor och en helgalen lärare. Mehmet är en korpulent äldre herre som lär ut turkiska med hela sig själv som hjälpmedel. Han är en härlig karaktär och många är skrattanfallen som drabbat en under lektionerna.
Turkiskan börjar också lossna på riktigt nu, och det är så roligt! Kommer att tänka på engelskans "hilarious" vilket bäst förklarar känslan. Nästan så jag får fjärilar i magen, det är inte klokt. Jag får åka ut till Vallby och tvinga folk att prata med mig när jag kommer hem, jag har blivit beroende.
Har lärt känna en ny tjej i klassen - Michelle från Pittsburgh. Hon har introducerat mig för biolivet här i Istanbul och det är verkligen kanon för det är billigt (25-40 kr) och inte mycket folk eftersom det finns så många biografer att välja på och man kan öva turkiska samtidigt. Förra veckan var vi på Issiz adam ("den ensamma mannen" typ) - utan text - så det var en utmaning men vi lyckades tillsammans förstå sammanhanget. Den hade alla ingredienser som en turkisk film bör ha: dramatik, tragik, överspel, lite mer dramatik och lite mer tragik. Det var så gulligt, Peter i min klass är en man runt 60 och när han hörde att vi sett Issiz adam sa han: jag tyckte den var jättebra, det var nästan så att jag grät på slutet. Tycket det var så fint att han erkände en sådan sak.
Igår såg vi Körlük/Blindness och om den går i Sverige nu så ta chansen och se den, den är amerikansk så den borde gå där. En liten varning dock; den är makaber och väldigt otäck på sina ställen men budskapet är riktigt bra och slutet väldigt vackert. Den lämnar ingen oberörd.
Om 10 dagar åker jag till Alanya. Jag längtar, samtidigt som det också betyder att datumet för att lämna Istanbul kommer närmare. Det har gått så fort.. "har jag hunnit med allt, vad mer måste jag göra, njuter jag tillräckligt, hur ska jag kunna spara den här känslan" är frågor som kretsar i huvudet. Jag frågade min vän från Nargilekaféet, Doğan, idag om det är något jag missat och han sa en sak: att vara med om en morgon-Namaz. Så jag ska få följa med en tidig morgon vid 5-tiden till en speciell moské som ska vara väldigt vacker- Eyüp camii. Ska bli såå spännande! Som jag skrev förut så upplever jag att det är något speciellt med böneutropen på morgnarna och han berättade att för muslimer är det också så att morgonbönen är den mest speciella av alla fem.
Sonra görüşurüz! Vi ses sen!
Turkiskan börjar också lossna på riktigt nu, och det är så roligt! Kommer att tänka på engelskans "hilarious" vilket bäst förklarar känslan. Nästan så jag får fjärilar i magen, det är inte klokt. Jag får åka ut till Vallby och tvinga folk att prata med mig när jag kommer hem, jag har blivit beroende.
Har lärt känna en ny tjej i klassen - Michelle från Pittsburgh. Hon har introducerat mig för biolivet här i Istanbul och det är verkligen kanon för det är billigt (25-40 kr) och inte mycket folk eftersom det finns så många biografer att välja på och man kan öva turkiska samtidigt. Förra veckan var vi på Issiz adam ("den ensamma mannen" typ) - utan text - så det var en utmaning men vi lyckades tillsammans förstå sammanhanget. Den hade alla ingredienser som en turkisk film bör ha: dramatik, tragik, överspel, lite mer dramatik och lite mer tragik. Det var så gulligt, Peter i min klass är en man runt 60 och när han hörde att vi sett Issiz adam sa han: jag tyckte den var jättebra, det var nästan så att jag grät på slutet. Tycket det var så fint att han erkände en sådan sak.
Igår såg vi Körlük/Blindness och om den går i Sverige nu så ta chansen och se den, den är amerikansk så den borde gå där. En liten varning dock; den är makaber och väldigt otäck på sina ställen men budskapet är riktigt bra och slutet väldigt vackert. Den lämnar ingen oberörd.
Om 10 dagar åker jag till Alanya. Jag längtar, samtidigt som det också betyder att datumet för att lämna Istanbul kommer närmare. Det har gått så fort.. "har jag hunnit med allt, vad mer måste jag göra, njuter jag tillräckligt, hur ska jag kunna spara den här känslan" är frågor som kretsar i huvudet. Jag frågade min vän från Nargilekaféet, Doğan, idag om det är något jag missat och han sa en sak: att vara med om en morgon-Namaz. Så jag ska få följa med en tidig morgon vid 5-tiden till en speciell moské som ska vara väldigt vacker- Eyüp camii. Ska bli såå spännande! Som jag skrev förut så upplever jag att det är något speciellt med böneutropen på morgnarna och han berättade att för muslimer är det också så att morgonbönen är den mest speciella av alla fem.
Sonra görüşurüz! Vi ses sen!
onsdag 20 maj 2009
Sommarens smärtor och Ezan
Sommaren är helt underbar - och smärtsam.. Sitter just nu med den konstigaste solbrännan nånsin som innefattar smalbenen, vänster sida av ansikte, hals, arm och hand. Underskattade solens styrka rejält igår när vi spenderade hela dagen utomhus i Üsküdar. Så idag får jag skylla mig själv, ha ont och skämmas. Det är ju inte direkt på modet att ha en plommonfärgad panna och vita spår efter solglasögonen. Eller två stoppljus nedanför knäna.
För att spinna vidare på temat sommar och smärtsamt så lyckades en ny liten myggvän smyga sig in under nätet inatt och bita mig i bl a ansiktet - för andra gången. Så just nu ser jag inte riktigt klok ut, fast jag matchar ju Turkiets färger - alltid nåt. :)
Efter snart två månader här började jag undra om de verkligen hade morgonbön på den här sidan av stan. När jag bodde i Sultanahmet var det omöjligt att missa Ezan vid kvart i 6 varje morgon - det är den mest minarettäta delen av hela stan. Men så imorse hände det faktiskt! Och det är något speciellt att höra den så tidigt på morgonen. Man vet att större delen av staden sover och är tom och så hör man bara minaretutroparens dånande röst. Den lät även annorlunda från dagens och kvällens Ezan tyckte jag; långsammare och lugnare. Jag tröttnar aldrig på ljudet från Ezan - det är så vackert och spännande!
I helgen bär det av till Bulgarien för att få en ny stämpel i passet. Antagligen för att jag har vetat att jag måste göra den resan så känner jag inte helhjärtat för det. Jag vill vara i Istanbul ju. Speciellt nu när vädret är så underbart och man kan åka båt på Bosporen, ta en tur till Prinsöarna eller nåt annat helt superhärligt. Men nu ska man inte vara otacksam, man måste ju också passa på när man är i närheten och se andra saker. Jajemänsan. Och har man inga förväntningar om ett land kan det ju bli det motsatta från vad man tänkte om det.. jag känner igen det här.. :)
I skrivandets stund skickade Sanna en Wikipedialänk om Plovdiv och det verkar vara en jättevacker och intressant stad! Jag får ta tillbaks det jag skrev nyss, det här ser vi fram emot!
Håll tummarna för mig på fredag halv nio, då ska testet för Turkiska 2 genomföras och den här gången blir det ingen lek känner jag..
Öptüm! (Puss) Iyi geceler! (Godnatt)
För att spinna vidare på temat sommar och smärtsamt så lyckades en ny liten myggvän smyga sig in under nätet inatt och bita mig i bl a ansiktet - för andra gången. Så just nu ser jag inte riktigt klok ut, fast jag matchar ju Turkiets färger - alltid nåt. :)
Efter snart två månader här började jag undra om de verkligen hade morgonbön på den här sidan av stan. När jag bodde i Sultanahmet var det omöjligt att missa Ezan vid kvart i 6 varje morgon - det är den mest minarettäta delen av hela stan. Men så imorse hände det faktiskt! Och det är något speciellt att höra den så tidigt på morgonen. Man vet att större delen av staden sover och är tom och så hör man bara minaretutroparens dånande röst. Den lät även annorlunda från dagens och kvällens Ezan tyckte jag; långsammare och lugnare. Jag tröttnar aldrig på ljudet från Ezan - det är så vackert och spännande!
I helgen bär det av till Bulgarien för att få en ny stämpel i passet. Antagligen för att jag har vetat att jag måste göra den resan så känner jag inte helhjärtat för det. Jag vill vara i Istanbul ju. Speciellt nu när vädret är så underbart och man kan åka båt på Bosporen, ta en tur till Prinsöarna eller nåt annat helt superhärligt. Men nu ska man inte vara otacksam, man måste ju också passa på när man är i närheten och se andra saker. Jajemänsan. Och har man inga förväntningar om ett land kan det ju bli det motsatta från vad man tänkte om det.. jag känner igen det här.. :)
I skrivandets stund skickade Sanna en Wikipedialänk om Plovdiv och det verkar vara en jättevacker och intressant stad! Jag får ta tillbaks det jag skrev nyss, det här ser vi fram emot!
Håll tummarna för mig på fredag halv nio, då ska testet för Turkiska 2 genomföras och den här gången blir det ingen lek känner jag..
Öptüm! (Puss) Iyi geceler! (Godnatt)
torsdag 14 maj 2009
Medelhavssommar!
Yaz geldi!!
Sommaren har kommit och helt plötsligt måste man gå ifrån solen för att hitta en sval plats i skuggan. Och varmare blir det.. tydligen i helgen redan. Jag måste bli frisk från förkylningen snart så jag orkar gå ut och shoppa sommarkläder och skor. Mina fötter kokar i inuti jympaskorna när man promenerar på eftermiddagarna. Men sen ska man hitta skor också och den typen av shopping är inte det enklaste här fast man skulle kunna tro det. Istiklal är en dyr gata och modet är inte helt i min smak, men jag har ändå lyckats hitta en skobutik som har rimliga priser och normalfina tunna skor, så dit bär det nog av i helgen.
Så nu när sommaren helt plötsligt är här har en helt annan känsla infunnit sig - semesterkänslan. I lägenheten står balkongdörren öppen hela dagarna och kvällarna. Idag gick jag och Sanna till Beşiktaş och åt lunch på det där mysiga caféet intill vattnet. Sen gjorde vi läxan i tre timmar, den här nivån är som sagt riktigt mycket svårare. Taylan (Sannas kille) kom förbi och hjälpte oss och sen tittade vi på när han tränade skateboard på torget. Det är så underbart när det blir varmt. Man kan vara ute hela dagarna och bara gå omkring eller sätta sig och titta på folk. Efter ett tag blev vi sugna på nåt och gick och köpte oss varsin färskpressad jordgubbsjuice för 15kr. Det är kanske det godaste jag druckit nånsin! När vi kom tillbaks fick vi en riktig uppvisning på första parkett i form av en kille som gjorde konster på sin cykel och det var så uppenbart att han ville imponera att jag blev full i skratt. Just precis framför oss såg han till att göra de mest trixigaste konsterna han kunde.
Sen blev det dags att åka hem och det är nu det mest otroliga händer. Jag kliver på den första bästa buss som går till Taksim och när jag just har klivit av säger en tjej med ett ansikte jag känner igen: "Do you speak Swedish?" När jag inser att det är Susanna från min gymnasieklass bara gapar jag och får inte fram något annat än: Men det är ju du! Hon blev helt tagen och jag blev nog chockad.
Det visade sig att hon kommit igår och är bara här över helgen. Vad är oddsen att vi hamnar på samma buss? Det bor 17 miljoner människor här! Det var så roligt att höra hur det gått för henne. Hon flyttade från Sverige en vecka efter studenten och hon hade bott i London, Paris och nu i Florens. Hon skriver sin doktoranduppsats inom mänskliga rättigheter - spännande! Jag hade velat höra mer. Det var 10 år sen vi sågs sist och så skulle vi mötas på Taksimtorget i Istanbul. Två Västeråsare från Carlforsska. Jag är fortfarande överväldigad av det här mötet..
Jag måste ju berätta att jag även fått en ny kompis/"matpappa". I förra veckan gick jag som vanligt ner till vårt konditori, som ligger precis intill skolan, för att köpa mig något gott bröd. Försäljaren frågade "Nasılsın" och jag svarade "Iyiyim" och frågade tillbaks och han svarade. Så långt allt som vanligt. Sen frågar han mig något och jag förstår att det har att göra med "hungrig" och "lite" att göra. Jag säger på suuperknagglig turkiska att jag äter lite här men till lunch desto mer. Då pekar han på sin mage och säger att jag är smal och borde äta mer! Hahaa! Jag visste inte vad jag skulle svara, inte så att man är van att höra det från kafébiträdet hemma direkt. :) Så idag jobbade han igen och frågade hur det var. Bra, sa jag och frågade tillbaks. Jag beställde min simit och när jag ska ta paketet lägger han på en liten s k minipizza (helt underbara små fluffiga läckerheter med en mängd av olika sorters fyllningar; tomat, potatis, champinjoner, spenat mm mm) och säger: Hediye (gåva). Haha! Så himla roligt! Jag har uppenbarligen fått en kompis som förser mig med lite extra mat på rasterna.
Jag kan också berätta en annan liten anekdot som inträffade idag och som vittnar om turkarnas mycket uppmärksamma sätt: När jag sitter utanför konditoriet och äter min simit stannar det en taxi precis framför mig, chauffören sticker ut huvudet och när jag tittar upp säger han med ett leende: Afiyet olsun! (Smaklig måltid!)
Ja, vad ska man säga! Det finns bara ett Turkiet och det är dom här små händelserna och mötena som gör att man inte kan låta bli att älska det. :D
şimdi, odama bir roman kitabı okumak için gidiyorum. (Nu går jag till mitt rum för att läsa en roman.) :D
Iyi akşamlar!
Sommaren har kommit och helt plötsligt måste man gå ifrån solen för att hitta en sval plats i skuggan. Och varmare blir det.. tydligen i helgen redan. Jag måste bli frisk från förkylningen snart så jag orkar gå ut och shoppa sommarkläder och skor. Mina fötter kokar i inuti jympaskorna när man promenerar på eftermiddagarna. Men sen ska man hitta skor också och den typen av shopping är inte det enklaste här fast man skulle kunna tro det. Istiklal är en dyr gata och modet är inte helt i min smak, men jag har ändå lyckats hitta en skobutik som har rimliga priser och normalfina tunna skor, så dit bär det nog av i helgen.
Så nu när sommaren helt plötsligt är här har en helt annan känsla infunnit sig - semesterkänslan. I lägenheten står balkongdörren öppen hela dagarna och kvällarna. Idag gick jag och Sanna till Beşiktaş och åt lunch på det där mysiga caféet intill vattnet. Sen gjorde vi läxan i tre timmar, den här nivån är som sagt riktigt mycket svårare. Taylan (Sannas kille) kom förbi och hjälpte oss och sen tittade vi på när han tränade skateboard på torget. Det är så underbart när det blir varmt. Man kan vara ute hela dagarna och bara gå omkring eller sätta sig och titta på folk. Efter ett tag blev vi sugna på nåt och gick och köpte oss varsin färskpressad jordgubbsjuice för 15kr. Det är kanske det godaste jag druckit nånsin! När vi kom tillbaks fick vi en riktig uppvisning på första parkett i form av en kille som gjorde konster på sin cykel och det var så uppenbart att han ville imponera att jag blev full i skratt. Just precis framför oss såg han till att göra de mest trixigaste konsterna han kunde.
Sen blev det dags att åka hem och det är nu det mest otroliga händer. Jag kliver på den första bästa buss som går till Taksim och när jag just har klivit av säger en tjej med ett ansikte jag känner igen: "Do you speak Swedish?" När jag inser att det är Susanna från min gymnasieklass bara gapar jag och får inte fram något annat än: Men det är ju du! Hon blev helt tagen och jag blev nog chockad.
Det visade sig att hon kommit igår och är bara här över helgen. Vad är oddsen att vi hamnar på samma buss? Det bor 17 miljoner människor här! Det var så roligt att höra hur det gått för henne. Hon flyttade från Sverige en vecka efter studenten och hon hade bott i London, Paris och nu i Florens. Hon skriver sin doktoranduppsats inom mänskliga rättigheter - spännande! Jag hade velat höra mer. Det var 10 år sen vi sågs sist och så skulle vi mötas på Taksimtorget i Istanbul. Två Västeråsare från Carlforsska. Jag är fortfarande överväldigad av det här mötet..
Jag måste ju berätta att jag även fått en ny kompis/"matpappa". I förra veckan gick jag som vanligt ner till vårt konditori, som ligger precis intill skolan, för att köpa mig något gott bröd. Försäljaren frågade "Nasılsın" och jag svarade "Iyiyim" och frågade tillbaks och han svarade. Så långt allt som vanligt. Sen frågar han mig något och jag förstår att det har att göra med "hungrig" och "lite" att göra. Jag säger på suuperknagglig turkiska att jag äter lite här men till lunch desto mer. Då pekar han på sin mage och säger att jag är smal och borde äta mer! Hahaa! Jag visste inte vad jag skulle svara, inte så att man är van att höra det från kafébiträdet hemma direkt. :) Så idag jobbade han igen och frågade hur det var. Bra, sa jag och frågade tillbaks. Jag beställde min simit och när jag ska ta paketet lägger han på en liten s k minipizza (helt underbara små fluffiga läckerheter med en mängd av olika sorters fyllningar; tomat, potatis, champinjoner, spenat mm mm) och säger: Hediye (gåva). Haha! Så himla roligt! Jag har uppenbarligen fått en kompis som förser mig med lite extra mat på rasterna.
Jag kan också berätta en annan liten anekdot som inträffade idag och som vittnar om turkarnas mycket uppmärksamma sätt: När jag sitter utanför konditoriet och äter min simit stannar det en taxi precis framför mig, chauffören sticker ut huvudet och när jag tittar upp säger han med ett leende: Afiyet olsun! (Smaklig måltid!)
Ja, vad ska man säga! Det finns bara ett Turkiet och det är dom här små händelserna och mötena som gör att man inte kan låta bli att älska det. :D
şimdi, odama bir roman kitabı okumak için gidiyorum. (Nu går jag till mitt rum för att läsa en roman.) :D
Iyi akşamlar!
onsdag 6 maj 2009
Vardag
Nu börjar livet här i Istanbul ha sin gilla gång. Stressen har lagt sig över att göra saker hela tiden och det börjar bli vardag. Vaknar på morgonen, klappar lite på şüküfe som märker när jag tänder lampan och sitter utanför dörren och jamar om uppmärksamhet, går fram till fönstret och tittar hur himlen ser ut, gör morgonbestyren och ger mig av mot skolan, köper en färsk simit på vägen och 25 minuter senare är jag framme och önskar Günaydın till kursarna i klassrummet. I fyra timmar har vi lektion och sedan bär det av mot Taksim för att hitta dagens lunchställe. Efter lunchen sätter sig jag och Sanna oftast med läxan som nuförtiden tar väldigt lång tid. Ibland sitter vi hemma här, ibland på något café. Sedan är det dags för middag. Oftast blir det något ute på Istiklal och det är helt olika från dag till dag; Döner, Börek med köttfärs, Iskender, Lahmacun etc. Ibland äter jag och Sevgi tillsammans eller så gör jag något till mig själv. Ikväll blev det asiatiskt och det var väl något helt otroligt vad gott soya kan smaka! Det hade jag uppenbarligen längtat efter. Hade jag fått välja hade det blivit ostronsås men en liten flaska kostade 50 kronor (!) och där gick gränsen. Jag drar slutsatsen att asiatisk mat inte toppar listan på vad man lagar i turkiska hem. Och varför skulle det det, turkarna har ju redan ett eget helt fantastiskt kök! Ja.. i stora drag är det en vardag här i Istanbul. Ibland tar jag en promenad ner till Galatabron för det är verkligen något speciellt med det området. Det är liksom där jag känner att jag är i Istanbul på riktigt. Stadens alla ingredienser samlat på ett ställe; den typiska Istanbulsiluetten, färjorna, fiskarna på bron, doften av hav och grillad fisk mm mm. Karaköy och Eminönü är nog mina favoritställen ändå..
Tänkte jag skulle berätta lite om Turkiska 2 som är inne på andra veckan nu. Den tog ett rejält kliv från första nivån och ingen av oss kände oss förberedda. Läraren pratar bara turkiska med oss och det har vi inte alls varit vana vid så det var lite som en chock. "Vad i all sin da'r säger han??" kände jag första dagarna. Nu börjar jag kunna snappa upp orden så det känns inte lika chockartat och om ett par veckor hoppas jag att det lossnat helt. Grammatiken går jättebra men det är det här med att bygga egna meningar i både skrift och tal som är otroligt svårt. I läsandet har vi kommit rätt långt, tycker att vi läser ganska komplexa meningar nu, men det finns inte en chans att man själv skulle kunna komma på något som ens liknar den meningsuppbyggnaden texterna har. Det känns lite stressande fast å andra sidan tror jag att det nog finns en tanke och en pedagogik bakom det hela hehe.
Jaha.. så var det det här med klassen som var chock nummer 2. I förra kursen var vi 6-7 stycken ganska tystlåtna och otroligt hänsynstagande studenter. Vi väntade på varandras svar och det var ingen som försökte glänsa. I den här gruppen är vi 15 stycken (som tur är kommer inte alla varje dag, puh!) och av dessa ingår inte fullt lika hänsynstagande människor. En del har för vana att sitta och viska svaren de tror är rätt när personen som fått frågan inte lyckas svara på en nanosekund. Finns det något mer enerverande?? När det sedan är deras tur visar det sig att de inte kan svaret. Barnslig humor är en annan ingrediens. Ni minns i låg- och mellanstadiet när man satt på någon lektion och fann att exemplena i boken var otroligt komiska och man gjorde sig rolig över det. På den nivån är det. En gång undrade jag om jag hamnat på ett zoo. Det är då det är skönt att bara jag och Sanna kan svenska för då vänder jag mig mot henne och säger något i stil med "Vilket jäkla liv det är här!". Det är visserligen bara att inse att vi har olika inlärningssystem världen över. I Sverige har vi tysta klassrum, i andra delar av världen, uppenbarligen inte.
En liten rolig anekdot är att boken för Turkiska 2 innehåller massor med fördomar om kvinnor. Några exempel:
- Alla kvinnor älskar att shoppa, och självklart tycker jag och min syster också om det.
- Vem vill du helst spela fotboll med? (Alternativ 1: en bild på två kvinnor med usel hållning och sura miner med en fotboll mellan sig, Alternativ 2: två spänstiga män med mungiporna uppe vid tinningarna och med en sportig pose)
- Imorgon har jag mycket att göra; jag ska både laga mat och städa (en bild på en kvinna).
- Alla tittade på flickan för att hon var mycket vacker
- Stryker du din partners skjortor: Ja = 1p Nej = 0p (detta är från ett påhittat kärlekstest och denna fråga återfanns under rubriken "Bara frågor för kvinnor")
Okej, man får ju ta allt det här lite på skoj, men när man tänker efter så känns det ändå lite gammalmodigt, eller vad tycker ni? ;)
Tänkte jag skulle berätta lite om Turkiska 2 som är inne på andra veckan nu. Den tog ett rejält kliv från första nivån och ingen av oss kände oss förberedda. Läraren pratar bara turkiska med oss och det har vi inte alls varit vana vid så det var lite som en chock. "Vad i all sin da'r säger han??" kände jag första dagarna. Nu börjar jag kunna snappa upp orden så det känns inte lika chockartat och om ett par veckor hoppas jag att det lossnat helt. Grammatiken går jättebra men det är det här med att bygga egna meningar i både skrift och tal som är otroligt svårt. I läsandet har vi kommit rätt långt, tycker att vi läser ganska komplexa meningar nu, men det finns inte en chans att man själv skulle kunna komma på något som ens liknar den meningsuppbyggnaden texterna har. Det känns lite stressande fast å andra sidan tror jag att det nog finns en tanke och en pedagogik bakom det hela hehe.
Jaha.. så var det det här med klassen som var chock nummer 2. I förra kursen var vi 6-7 stycken ganska tystlåtna och otroligt hänsynstagande studenter. Vi väntade på varandras svar och det var ingen som försökte glänsa. I den här gruppen är vi 15 stycken (som tur är kommer inte alla varje dag, puh!) och av dessa ingår inte fullt lika hänsynstagande människor. En del har för vana att sitta och viska svaren de tror är rätt när personen som fått frågan inte lyckas svara på en nanosekund. Finns det något mer enerverande?? När det sedan är deras tur visar det sig att de inte kan svaret. Barnslig humor är en annan ingrediens. Ni minns i låg- och mellanstadiet när man satt på någon lektion och fann att exemplena i boken var otroligt komiska och man gjorde sig rolig över det. På den nivån är det. En gång undrade jag om jag hamnat på ett zoo. Det är då det är skönt att bara jag och Sanna kan svenska för då vänder jag mig mot henne och säger något i stil med "Vilket jäkla liv det är här!". Det är visserligen bara att inse att vi har olika inlärningssystem världen över. I Sverige har vi tysta klassrum, i andra delar av världen, uppenbarligen inte.
En liten rolig anekdot är att boken för Turkiska 2 innehåller massor med fördomar om kvinnor. Några exempel:
- Alla kvinnor älskar att shoppa, och självklart tycker jag och min syster också om det.
- Vem vill du helst spela fotboll med? (Alternativ 1: en bild på två kvinnor med usel hållning och sura miner med en fotboll mellan sig, Alternativ 2: två spänstiga män med mungiporna uppe vid tinningarna och med en sportig pose)
- Imorgon har jag mycket att göra; jag ska både laga mat och städa (en bild på en kvinna).
- Alla tittade på flickan för att hon var mycket vacker
- Stryker du din partners skjortor: Ja = 1p Nej = 0p (detta är från ett påhittat kärlekstest och denna fråga återfanns under rubriken "Bara frågor för kvinnor")
Okej, man får ju ta allt det här lite på skoj, men när man tänker efter så känns det ändå lite gammalmodigt, eller vad tycker ni? ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
